komma skrilterna: tel går an Och JSHATJGI. YE
man göra någon moraliskt ansvarig för (supponeradt)
dåliga ästhetiska produkter, så har man naturligtvis
att undersöka om författaren haft för afsigt att
frambringa ett verk af dålig syftning, eller om han
med en god afsigt genom bristande ästhetisk för-
måga och urskillning råkat förfela sitt ändamål
och frambringa något fult i stället för det tilläm-
nade vackra. Vill man gå ännu längre och göra
författaren juridiskt ansvarig för felsteg i denna
väg, så måste man med strängt bindande skäl åda-
galägga, att de skildringar han gjort ej ur någon
synpunkt låta försvara sig såsom utgångna från
moraliskt oklanderliga grundsatser. Då nu intet-
dera finnes ihr F:s skärskådning bevisadt, så kunne
vi ej annat än anse hr F:s stränga omdöme om
hr A:s motiver vara allt för litet motiveradt för
att kunna anses såsom berättigadt. Detta omdöme
kunde dock hafva fällts med rätta, om hr F. visat
att den theori, som-hr A. sjelf uppgifvit såsom
den ledande iden i Det går an, sjelf innebär en
dålig afsigt, och att det skäl är otillräckligt, som
hr A. anför till försvar för den i Marjam före-
kommande framställningen af Paulus såsom under
en genomgripande brytning oredig och förvirrad
äfvensom för de yttranden om åtskilliga af för-
samlingens dogmer han i detta tillstånd fäller. Om
det sednare yttrar hr F. endast, att hr A. ej sva-
rat på den egentliga anmärkningen, neml. att han
genom att framställa Paulus såsom i allmänhet
vanvettig gifva vanvettets sken åt de ur hans skrif-
ter inblandade och tillika fräckt förvridna yttran-
den om Christi tillfyllestgörelse Hr A. har lik-
väl i sitt svar fästat uppmärksamheten på att han
blott under en genomgripande brytningsperiod fram-
ställt Paulus såsom oredig och förvirrad, samt att
han ansett det tillhöra karaktersskildringen, att han
i detta tillstånd skulle tala förvirradt just om de
ämnen, hvilka han sedan med klart medvetande i
sina skrifter framställt, då just dessa vore de som
hos honom förorsakat denna brytning. För öfrigt,
om detta stycke skulle förefalla mången stötande,
ihse vi ej hvarföre icke hr A. skulle kunna säga
detsamma till sitt försvar, som hr F. till sitt, neml.
att ehvad brister denna dikt må hafva, så lärer
dock hvar och en, som kan och vill förstå dess
anda, finna att författaren är så beherrskad af öf-
vertygelsen om det heligas storhet att just visshe-
ten om denna öfvertygelses -synbarhet är orsaken,
om han någon gång synes glömma att ej alla lä-
sare förmå inse detta vid de lekar (skildringar)
han sig tillåter. I
I det följande kapitlet afhandlas den vigtiga frå-
gan om Prestens ställning i tidekvarfvet. Allt be-
ror här på att finna den rätta betydelsen af prest-
den. Har denna den betydelse, hr A. vill gifva
den, så är ock klart hvad hr A. menar med pre-
latensisk theologi, neml.: den lära som prelaterna
utan stöd af församlingens bekännelseskrifter i
denna punkt och möjligen ännu flera vilja göra
gällande. Tr F. anser hela denna undersökning
om prestedens betydelse, om den- ej i sig sjelf är
brottslig, dock blifva det, om en prest, i fall eden
skulle visa sig innehålla något annat, än prela-
terna påstå, derigenom skulle anse sig befriad från
skyldigheten att uppfylla sin förbindelse i den me-
ning, hvari den mottagande uppfattar densamma.
Det beror dock på, hvilken det egentligen är, som
mottager eden. Ar det prelaten, eller församlin-
gen? Då prelaten har sitt uppdrag af församlin-
gen, så är väl han i likhet med den lägre presten
skyldig att uppfatta eden i den mening, hvari för-
samlingen uppfattat den, och då eden förbinder
till bekännelseskrifternas lära, så måste man såsom
församlingens erkänna den åsigt, som dessa om sin
egen giltighet uttala. Hr F. jäfvar det intyg, som
hr ÅA. ur Formula Concordize anfört, emedan en-
dast Augsburgiska bekännelsen är genom Upsala
mötes beslut statuerad såsom vår kyrkas bekän-
nelseskrift.) Men om ock detta vittnesbörd för-
lorar sin kraft, så qvarstår dock hvad hr A. ur
Upsala mötes beslut anfört rörande denna fråga
(se Monografien sid. 54). Det heter der uttryck-
ligen att den Hel. Skrift är ett rättesnöre att
döma, åtskilja och förekomma all tvist uti religio-
nen, och ingen förklaring af androm behöfver,
samt att derutinnan skall ingen persons anseende,
höghet eller autoritet aktad eller gillad varda, utan
den Hel. Skrift allena. Sådana ord borde väl ej
af hr F. förbigås då frågan är om lärofrihetens
sanna gränser i Sverige.
Vi anse det anförda tillräckligt visa, att br F.
ej haft tillräckliga skälatt rikta sittanfall hufvud-
sakligen mot hr A:s person genom att vilja på-
tvinga honom, låga motiver för sitt handlingssätt.
Attsaken förlorat derigenom, att hr F. tagit denna
riktning, anse vi ej behöfva något vidare bevis, än
det hr F. sjelf gifver genom att låta det mera -sy-
stematiska betraktande af de doctrinella punkterna,
som han lofvat, inskränka sig till en hänvisning
till några skrifter, i hvilka de redan förut skola
vara betraktade och vederlagda. Vi kunna ej an-
nat än beklaga, att br F. ej följt sin första plan
och skärskådat dessa hufvudpunkter, hvarigenom
vida vigtigare bidrag till sakens framställande i
dess rätta ljus kunnat lemhasp.
Med anledning af Studentbladets omdöme vilje
vi tillägga några ord för egen räkning, ehuru
vi eljest kanske ej kommit att egna någon upp-
märksamhet åt hr F:s bok, som cck funnits af
så ringa intresse för publiken, att den lärer
ligga nästan orörd i boklådorna. Det faller ge-
nast i ögonen, såsom någonting rält ovanligt och
likasom litet småbarnsligt, att hr Fablerantz före-
tagit sig att grubbla öfver och skrifva en volym
om huruvida br Almqvist är ett snille, eller
ej. Ty derom är icke frågan, utan om sannin-
gen eller icke-sanningen af de grundsatser hr
A. allmängjort. Huru kan man på allvar sätta
sig ned för att vetenskapligt vilja deducera, att
en person icke är ett snille: ett afgörande, som
icke är hemma på det vetenskapliga området,
utan mest beror på hvars och ens egen före-
ställning om intensiteten och energien hos en
författare, som man gillar eller ogillar? Tänk
om hr ÅA. tvärtom skulle företaga sig att de-
) Detta är sanningsvidrigt och vittnar föga om är-
ligheten i ir F:s polemik, då Upsala mötes beslut
alldeles icke blott statuerar Augsburgiska Be-
kännelsen, utan afser den s. k. Concordieboken.
SA