EERO AVE AR ee EE EE I — SLOTTET STAMMBRUCH). NOVELL AF I. VON GROSSMAN. XI Efter en öfverstånden några veckors sjuklighet, satt Alfred en morgon för första gången åter i den behagliga känslan af tillfrisknande vid sin älskade Gabrielas sida. I lätt drägt lekte hans hulda barn, en treårig flicka, med sin docka på mattan vid hans fötter. O, huru lycklig jag är! yttrade Alfred efter en liten paus, glädjande sig öfver den öfvervunna sjukdomen. Ja, lifvet är väl, såsom skalden säger, icke det högsta god2, — men hvad vore allt annat godt, utan helsan ?, Denna anmärkning hade knappt kommit öfver hans läppar, då betjenten inträdde med de från staden ankomne tidningar och jurnaler. Baronen tog de förra, under det Gabriela genomögnade de sednare, — men snart förskräckt öfver Alfreds fördystrade min, utbrast hon: Min Gud, hvad för sorgligt innebåller tidningen? ;Den asiatiska mordengeln, koleran, som ingen kordong kan sperra,, svarade Alfred med beklämd stämma, bhar redan öfverskridit gränserna af vår provins, oaktadt regeringens alla träffade anstalter. Nå, så låt den komma, min dyre Alfred, sade Gabriela med knäppta händer, — vårt lif står i Gvds hand. Han har föresatt oss vårt mi, derföre fruktar jag icke, om-öck pestens anda skulle förgifta Vår rena atmosfer. Guds ande sväfvar alltid över 053. Aifred tryckte till s:tt hjer!a handen af sin modiga maka, som i detta afseende stod vida öfver honom. Trängande göromål, som icke kunde uppskjutas, nödgade honom på kort tid företaga en resa till residenset. Ännu bade inga —— ) Se Aftonbl. J4 73, 76, 78, 79, 81, 82 och 84;