EERO AVE AR ee EE EE
I —
SLOTTET STAMMBRUCH).
NOVELL AF I. VON GROSSMAN.
XI
Efter en öfverstånden några veckors sjuklig-
het, satt Alfred en morgon för första gången
åter i den behagliga känslan af tillfrisknande
vid sin älskade Gabrielas sida. I lätt drägt
lekte hans hulda barn, en treårig flicka, med
sin docka på mattan vid hans fötter. O, huru
lycklig jag är! yttrade Alfred efter en liten
paus, glädjande sig öfver den öfvervunna sjuk-
domen. Ja, lifvet är väl, såsom skalden säger,
icke det högsta god2, — men hvad vore allt
annat godt, utan helsan ?,
Denna anmärkning hade knappt kommit öf-
ver hans läppar, då betjenten inträdde med de
från staden ankomne tidningar och jurnaler.
Baronen tog de förra, under det Gabriela ge-
nomögnade de sednare, — men snart förskräckt
öfver Alfreds fördystrade min, utbrast hon:
Min Gud, hvad för sorgligt innebåller tidnin-
gen?
;Den asiatiska mordengeln, koleran, som in-
gen kordong kan sperra,, svarade Alfred med
beklämd stämma, bhar redan öfverskridit grän-
serna af vår provins, oaktadt regeringens alla
träffade anstalter.
Nå, så låt den komma, min dyre Alfred,
sade Gabriela med knäppta händer, — vårt lif
står i Gvds hand. Han har föresatt oss vårt
mi, derföre fruktar jag icke, om-öck pestens
anda skulle förgifta Vår rena atmosfer. Guds
ande sväfvar alltid över 053.
Aifred tryckte till s:tt hjer!a handen af sin
modiga maka, som i detta afseende stod vida
öfver honom. Trängande göromål, som icke
kunde uppskjutas, nödgade honom på kort tid
företaga en resa till residenset. Ännu bade inga
——
) Se Aftonbl. J4 73, 76, 78, 79, 81, 82 och 84;