Skulle väl då architekturen vara en så fullt
obetydlig ting, att deri hvem som helst visste
mer än architekten? Åh nej, man bar ju sett,
att vili någon bygga blott med bög ton, utan
kännedom af detaljer och beräkningar, an-
nat än till orden, så faller busetned, och kros-
sar, utan mycket krus, den lättsinnige, som trod-
de att plan är ett och utförande ett annat.
Insändaren ber om ursäkt, att ban här talar
rätt fram, efter vanan. Han gör det icke af
hätskhet till sin motståndare, som troligen är
en honom alldeles obekant person: men han
gör det derföre, att just det der sladdret (ban
beder än en gång om förlåtelse) om planp
och ,utförande,, är, utom i allt annat, äfven i
byggnadskonsten en kräfta på all duglighet.
Insändaren har icke, såsom förf. i Dagl. Al-
lehanda behagat ifrågasätta: tagit illa uppp, att
han fått en motståndare; tvärtom, såsom sådan
älskar han honom af allt bjerta, emedan han
tror och vet, att sanningen derpå vinner; men
han harmas deröfver, att när en allvarsam sak
afbandlas, man vill sätta detaljer och bsräknin-
gar å sido, och att i vårt kära fädernesland
man redan kan göra det med så god smak, att
man erkänner, det man alls icke begriper dem,
men ändock vill vara hörd, i den sak de sam-
manbhålla.
Vi bafva nu säkra kännetecken på förfalta-
ren, och skola snart finna att han är öfverallt
tillstädes i sin byggnadsplanp.
Denna plan är, efter hvad han försäkrar:
allmänr för bezagnandet af de utmärktare huf-
vudstadens lokaler i architektoniskt afseendep.
Man skulle väl då förmoda att den vore åt-
minstone 7 något fall genomgripande, och verk-
ligen innehölle någon architektonisk danelse.
Visst icke! Den kan beskrifvas mer än fuli-
ständigt till sitt innehåll med ett enda ord:
strandgator.
Hade författaren nöjt sig med att påminna
om denna fråga, som handlar om städning,
och är mycket vigtig, men alldeles icke ny, ej
ens för Stockholm; så bade vi varit fullkomligt
ense. Nu, deremot, skulle ban äfven bygga,
men kom aldrig dermed längre, än att, åt hö
ger och vänster, städse utdela orden: storartad,
värdig, natlurskönrhet, symmetri och — sym-
metri!
Han, såger mycket välvist:
Insänd:n påstår, att kring Kongl. Slottet, såsom
den enda egentliga praktbyggnad vi ega, alla öfriga
byggnader böra gruppera sig ). Obestridiigt: om
nota bene Slottet ligger på en plats, der en dylik
gruppering åstadkommer den piräknade effekten;
annirs icke; ty icke böra bättre lokaler lemnas o-
begsgnade, i den händelse Slottet skulle fått en
mindre välberäknad plats. Lyckligtvis är så icke
förhållandet; men för en gruppering af den natur
insändaren tyckes antyda, anses det dock icke vara
beläget. Stockholms lokal är, numera, icke för
gruppering af byggnader. Det äger deremot vid-
sträckta linier, längs hvilka dess palatser böra för-
läggas, för att mecgifva en allmän öfversigt samt
ett storaradt intryck.
Detta är den grund, hvarpå författaren satt
sin byggnadsplan: det djupseende, som skulle
hafva hittat skäl emot musei-byggnadens för-
läggande på Helgeandsholmen, och hittat kon-
sten att bära allmänhetens hopp och tankar till
Kyrkholmen.
Begynnelsen af yttrandet är i synnerhet märk-
värdig, nemligen såsom prof på mod, att på
5) Gruppera sig,. Detta uttryck gifver tillkänna
alt förf. anser den Insändare, som nu här
skrifver, för samma person som författat Elt
volum för läget af det blifvande Nationalmu-
seum; infördt uti M 54 af Aftonbladet för
detta år, ty der förekomma ungefär de nämnde
orden.
Enabanda förmodan om författare skönjes ock
af Götheborgs Handels- och Sjöfartstidning,
63, der det heter: Ett votum för läget af dei
blifvande Nationalmuseum her åter fallit på
He!geandsholmen, eller rättare: det synes vara
ett föregående i ny form. -
Med avledning häraf fär författaren till artik-
larne Om Nationalmuseum och något om bygg-
nadskonsten i Sverigev på heder förklara, att
han, långt ifrån atthafva haft deli ofvannämn-
de högst sunda, vackert skrifna och väl genom-
skådande artikel, icke har ens den aflägsnaste
aning om dess författare. .
Denna förklaring om sättet att föra fram sin
mening, boppas han visst alldeles öfverflödig för
dem, som något känna den förkl:rande, ty de
veta nog att han går endast raka, öppna och
icke dubbla vägar: men för dem, som dömt falskt