-Ikonselj är i detta fall böjd att gå Konängei i lnöpskningar till mötes. ;) Jal se här ligger hufvudknuten, nemlig el huru långt tänkesätten, planerna samt den rer -loch fasta viljan ätt framgå i den liberala m I nivgens riktning, sträcker sig bos nämnda ph ilralitet, om det nemligen sträcker sig så Jåpg latt den liberala meningen har skäl att -åtnö eIsig dermed. Detta torde till någon del kunr Jafgöras genom en jemförelse med de fordrings ID. A. här ofvan sjelf gjort, och hvad frukt dc Ii selfva verket burit. Om vi skul!e få tillägg Tvårt omdöme i denna fråga mellan D. A. oc Jönköpingskorrespondenten, så är det, att de liberala pressen — och vi böre här ej undar Itaga oss sjelfve — visat alltför liten energi u lyrkandet att det icke målte stanna vid bell I mesyrer, och vigtiga rätt:ghbeter cch grundsat ser genom detta förbiseende komma att bor tappas af. försigtighet och konsideration å en: Isamt en devuerad eftergifvenhet på den andr (sidan, med ett ord att liksom regeringen på si sida visat en alltför stor betänksamhet att g Jtill roten med några missbruk, så har presse å sin sida bafi alltför mycken försynthet a! karakterisera detta med den energi, som sake hade påkallat, såsom en karakter af svaghe och osammanhang hos konseljen. Dagl. Atlehanda framhåller likväl, ganska rik tigt, att det var just till vinnande af mera sam manhang, som det yttrade sin önskan att de nye justitieministern måtte komma att funger såsom ett slags konseljpresident, på det att et bestämdt system målte visa sig hos konseljen dock återstår alltid att veta, hurudant detta sy sem bör bifva. För att t. ex. stadna ett ögon blick vid näringsfrihetsfrågan: kan det finna för undersåtarne i ett land någon mera heli och naturlig rättighet, än att på ett lofligt sät få föda sig med sina händers arbete och öfver låta produnten af detta arbete till andra? Ha icke erfarenheten visat annorstädes ifrån, at erkännandet af denna rättighet gått hand i hanc med de politiska idgernas utveckling, och at den anses utgöra en af de första, lika väl som den personliga friheten och yttranderätten, sam således nästan öfverallt åtföljt det konstitutio. nella samhäll-kicket i England, i Frankrike, i Spa nier, i Portugal, i Förenta staterna, och finnes äf. ver i det absoluta Preussen? Om nu likväl oaktadt den fasta viljan hos vederbörande at gå den liberala meningen till mötes, beslutet i hela denna vigtiga fråga skulle stadna vid blott en obetydlig jemkring, hvarigenom hvarken grundsatsen af näringsfribet erkännes för den stora mängden, eller. ens de, som en gång vunnit rättighet att drifva en näring för egen räkning, kunde få öfvergå till andra handteringar; om man t. ex. å ena sidan ser Posttidningen öppet opponera sig mot näringsfribetsgrundsatsen, såsom det skett i revyerna öfver Aftonbladets artikar i detta ämne, men deremot å andra sidan icke bör knäpp eller kny från regeringens egen sida, att den tänker ber gagna tillfället på ett sätt som kan, tillfredsställa folkets redan i ett halft sekel förgäfves framställda rättvisa anspråk, ehuru ögonblicket är afgörande och regeringen nu har makten i bänderna: då frågas, om icke tiden är inne, att pressen lägger bort den lena och mjuka tonen för att erinra, det-grundsatserna och samhällets stora intressen stå på spel, och att det icke är nog med det goda uppsåtet, utan att det äfven bör tillkännagifva sig i handling? Vi upprepa vt detta icke yttras på något sitt såsom en förebråelse mot någon annan, utan förnämligast ill upplysning och förklaring öfver orsaken, nvarföre Aftonbladet på de sista veckorna för in del ansett pressens ställning till det offentiga fordra att tala ett så tydligt språk, att åtmintone ingen må kunna missförstå detsamma och fteråt förebärs, alt pressen har sin goda andel . hvad som blifvit underlåtet. Vi referera härefter äfven slutet af Dagligt Allehandas artikel: ; Men, som sagdt är, möjligen kommer en snar ramtid t. ex. Regeringens beslut i Smidesoch Näringsrihets-frådorna, hvilka innan kort förekomma till afgörsnde, att utvisa, i hvad mån Sveiges Just.-Minister uppfattat sitt kall i samma inda som Sir Robert. Man säger grefve Posse är aristokratisk nog för att icke gå radikalt tillväsan. Men är icke Sir Robert äfven Aristokrat, ch likväl bar man ju sett ganska radikala förslag tgå från honom. Saken är den, Sir Robert är tatsman, att han ser hvad fiden betyder, och hvad olket behöfver. För dessa respektabla makter har an uppoffrat både sina fördomar och äfven fordå grundsatser. Ar det då otänkbart att en Svensk Mristokrat skulle kunna göra detsamma, om han eimligen understödjes af Konungen och sina koleger ?n BREF FRÅN CHINA.