-Ikonselj är i detta fall böjd att gå Konängei
i lnöpskningar till mötes.
;) Jal se här ligger hufvudknuten, nemlig
el huru långt tänkesätten, planerna samt den rer
-loch fasta viljan ätt framgå i den liberala m
I nivgens riktning, sträcker sig bos nämnda ph
ilralitet, om det nemligen sträcker sig så Jåpg
latt den liberala meningen har skäl att -åtnö
eIsig dermed. Detta torde till någon del kunr
Jafgöras genom en jemförelse med de fordrings
ID. A. här ofvan sjelf gjort, och hvad frukt dc
Ii selfva verket burit. Om vi skul!e få tillägg
Tvårt omdöme i denna fråga mellan D. A. oc
Jönköpingskorrespondenten, så är det, att de
liberala pressen — och vi böre här ej undar
Itaga oss sjelfve — visat alltför liten energi u
lyrkandet att det icke målte stanna vid bell
I mesyrer, och vigtiga rätt:ghbeter cch grundsat
ser genom detta förbiseende komma att bor
tappas af. försigtighet och konsideration å en:
Isamt en devuerad eftergifvenhet på den andr
(sidan, med ett ord att liksom regeringen på si
sida visat en alltför stor betänksamhet att g
Jtill roten med några missbruk, så har presse
å sin sida bafi alltför mycken försynthet a!
karakterisera detta med den energi, som sake
hade påkallat, såsom en karakter af svaghe
och osammanhang hos konseljen.
Dagl. Atlehanda framhåller likväl, ganska rik
tigt, att det var just till vinnande af mera sam
manhang, som det yttrade sin önskan att de
nye justitieministern måtte komma att funger
såsom ett slags konseljpresident, på det att et
bestämdt system målte visa sig hos konseljen
dock återstår alltid att veta, hurudant detta sy
sem bör bifva. För att t. ex. stadna ett ögon
blick vid näringsfrihetsfrågan: kan det finna
för undersåtarne i ett land någon mera heli
och naturlig rättighet, än att på ett lofligt sät
få föda sig med sina händers arbete och öfver
låta produnten af detta arbete till andra? Ha
icke erfarenheten visat annorstädes ifrån, at
erkännandet af denna rättighet gått hand i hanc
med de politiska idgernas utveckling, och at
den anses utgöra en af de första, lika väl som
den personliga friheten och yttranderätten, sam
således nästan öfverallt åtföljt det konstitutio.
nella samhäll-kicket i England, i Frankrike, i Spa
nier, i Portugal, i Förenta staterna, och finnes äf.
ver i det absoluta Preussen? Om nu likväl
oaktadt den fasta viljan hos vederbörande at
gå den liberala meningen till mötes, beslutet i
hela denna vigtiga fråga skulle stadna vid blott
en obetydlig jemkring, hvarigenom hvarken
grundsatsen af näringsfribet erkännes för den
stora mängden, eller. ens de, som en gång vun-
nit rättighet att drifva en näring för egen räk-
ning, kunde få öfvergå till andra handterin-
gar; om man t. ex. å ena sidan ser Posttid-
ningen öppet opponera sig mot näringsfribets-
grundsatsen, såsom det skett i revyerna öfver
Aftonbladets artikar i detta ämne, men der-
emot å andra sidan icke bör knäpp eller kny
från regeringens egen sida, att den tänker ber
gagna tillfället på ett sätt som kan, tillfreds-
ställa folkets redan i ett halft sekel förgäfves
framställda rättvisa anspråk, ehuru ögonblicket
är afgörande och regeringen nu har makten i
bänderna: då frågas, om icke tiden är inne, att
pressen lägger bort den lena och mjuka tonen
för att erinra, det-grundsatserna och samhällets
stora intressen stå på spel, och att det icke är
nog med det goda uppsåtet, utan att det äfven
bör tillkännagifva sig i handling? Vi upprepa
vt detta icke yttras på något sitt såsom en fö-
rebråelse mot någon annan, utan förnämligast
ill upplysning och förklaring öfver orsaken,
nvarföre Aftonbladet på de sista veckorna för
in del ansett pressens ställning till det offent-
iga fordra att tala ett så tydligt språk, att åtmin-
tone ingen må kunna missförstå detsamma och
fteråt förebärs, alt pressen har sin goda andel
. hvad som blifvit underlåtet.
Vi referera härefter äfven slutet af Dagligt
Allehandas artikel: ;
Men, som sagdt är, möjligen kommer en snar
ramtid t. ex. Regeringens beslut i Smides- och
Näringsrihets-frådorna, hvilka innan kort före-
komma till afgörsnde, att utvisa, i hvad mån Sve-
iges Just.-Minister uppfattat sitt kall i samma
inda som Sir Robert. Man säger grefve Posse är
aristokratisk nog för att icke gå radikalt tillvä-
san. Men är icke Sir Robert äfven Aristokrat,
ch likväl bar man ju sett ganska radikala förslag
tgå från honom. Saken är den, Sir Robert är
tatsman, att han ser hvad fiden betyder, och hvad
olket behöfver. För dessa respektabla makter har
an uppoffrat både sina fördomar och äfven ford-
å grundsatser. Ar det då otänkbart att en Svensk
Mristokrat skulle kunna göra detsamma, om han
eimligen understödjes af Konungen och sina kol-
eger ?n
BREF FRÅN CHINA.