nämnda ekkistan. Jag försökte att upplyfta locket, men det motstod allt mitt bemödande. Låset var igenslaget och ingen nyckel fanns. För att så hastigt som möjligt häfva hindret, lät jag bezmta nödiga verktyg, för att uppb:yta locket. Det var ej lätt, men ändtligen segrade ansträngd kraft; låset gaf vika, locket lyftades.... men låt mig här sluta. — Felsman sjönk efter detta meddelande afmattad på en stol, och Alfred stirrade stum, förtviflad framför sig. Efter en ögonblicklig paus återtog Felsman: sUnge, äskade vän, något lugnande bör jag dock tillägga. Den olyckliga måste, såsom det vid undersökning af hennes hufvud visar sig, funnit döden i ett ögonblick. Det tunga locket har ovilkorligt dödande krossat hufvudskålen, derföre kunde intet ljud höras från hennes stilla graf, och räddning hade ej varit möjlig, om ock vi genast hemtat henne derur. Denna tanka är den enda tröstande vid den jemmerfulla tilldragelsen., Felsman åtog sig den tunga och sorgliga pligten att meddela baronessan det förefallna, under det Alfred genast ilade till Stammbruch, för attskåda smärtan med en manlig tår i ögat och träffa nödiga anstälter, att på det högtidligaste bisätta den begråtnss lik i familjgrafven. Aldrig har någon begrafning väckt mera sensation och deltagande, än d:nna. Det var en sorgfest, som alla ville öfvervara, och om något kunnat mildra de lidandes smärta, bade de! varit den yttrade medkänsla, som uppenbarade sig vid den sorgliga akten.