nämnda ekkistan. Jag försökte att upplyfta
locket, men det motstod allt mitt bemödande.
Låset var igenslaget och ingen nyckel fanns.
För att så hastigt som möjligt häfva hindret,
lät jag bezmta nödiga verktyg, för att uppb:yta
locket. Det var ej lätt, men ändtligen segrade
ansträngd kraft; låset gaf vika, locket lyfta-
des.... men låt mig här sluta. — Felsman
sjönk efter detta meddelande afmattad på en
stol, och Alfred stirrade stum, förtviflad fram-
för sig.
Efter en ögonblicklig paus återtog Felsman:
sUnge, äskade vän, något lugnande bör jag
dock tillägga. Den olyckliga måste, såsom det
vid undersökning af hennes hufvud visar sig,
funnit döden i ett ögonblick. Det tunga loc-
ket har ovilkorligt dödande krossat hufvudskå-
len, derföre kunde intet ljud höras från hen-
nes stilla graf, och räddning hade ej varit möj-
lig, om ock vi genast hemtat henne derur.
Denna tanka är den enda tröstande vid den
jemmerfulla tilldragelsen.,
Felsman åtog sig den tunga och sorgliga
pligten att meddela baronessan det förefallna,
under det Alfred genast ilade till Stammbruch,
för attskåda smärtan med en manlig tår i ögat
och träffa nödiga anstälter, att på det högtidli-
gaste bisätta den begråtnss lik i familjgrafven.
Aldrig har någon begrafning väckt mera sen-
sation och deltagande, än d:nna. Det var en
sorgfest, som alla ville öfvervara, och om nå-
got kunnat mildra de lidandes smärta, bade de!
varit den yttrade medkänsla, som uppenbarade
sig vid den sorgliga akten.