SOIREN TILL FÖRMÅN FÖR DEN 14-ÅRIGI
L. NORMAN.
Det är onekligt, att den ungdomlige, ännu
vid början af sin bana stående tonkonsträren:
prestationer stundom. ega ett intresse, ej blot
af olika grad, utan ock af olika art med det.
som den fullt utbildade virtuosens ingifva
Denne förvärfvar sig kännarens bifall genom sin
artistiska intelligens, sin öfvade snilleblick, som
genomtränger ett tonverk och gör alla dess in
tentioner transparenta, så väl i enskildheterna.
som isynnerhet i det hela, hvars trådar uti han:
säkra hand aldrig förlora eller förvirra sig
Denna förmåga eger ej den unge lärjungen
hvars blick ännu icke förer honom utöfver en-
skildheternas gräns; men dessa vet han ofta at!
lifvå genom ett eget naivt uttryck af glädje och
friskhet: ty ännu tillhör honom illusionernas
verld, som den mognade konstnären ej alltic
förmått bevara; han målar helst i rosenröd!
och förbigår alla skuggor, såsom främmande föl
hans fantasiverld; blott stundom framskymta
ett drag af allvar: det är aningen om :den dju-
pare -betydelse, som den glada tonleken en gång
skall ega för honom.
Då man tillämpar dessa reflexioner på den
unge, med förträffliga musikaliska anlag begål-
vade Norman, kan man redan nu ej utan o-
rättvisa frånkänna bans prestationer en ganska
intressant sida. Dock ledes man derigenom äf-
ven till den anmärkningen, att hans repertoir
vid ifrågavarande tillfälle ej var alldeles lyck-
ligt vald: karakteren af storartad värdighet kan
lika litet som det patetiska allvarets, den hän-
förande passionens språk finna ett fullt motsva-
rande uttryck i ett så ungdomligt sinne, vare
det för öfrigt än så rikt begåfvadt. Mozarts
stora pianokonsert i C-dur, hans qvartett i G-
moll, ecapriccion af Mendelsobn voro för till-
fället soiregifvarens reguliera nummer.