SOIREN TILL FÖRMÅN FÖR DEN 14-ÅRIGI L. NORMAN. Det är onekligt, att den ungdomlige, ännu vid början af sin bana stående tonkonsträren: prestationer stundom. ega ett intresse, ej blot af olika grad, utan ock af olika art med det. som den fullt utbildade virtuosens ingifva Denne förvärfvar sig kännarens bifall genom sin artistiska intelligens, sin öfvade snilleblick, som genomtränger ett tonverk och gör alla dess in tentioner transparenta, så väl i enskildheterna. som isynnerhet i det hela, hvars trådar uti han: säkra hand aldrig förlora eller förvirra sig Denna förmåga eger ej den unge lärjungen hvars blick ännu icke förer honom utöfver enskildheternas gräns; men dessa vet han ofta at! lifvå genom ett eget naivt uttryck af glädje och friskhet: ty ännu tillhör honom illusionernas verld, som den mognade konstnären ej alltic förmått bevara; han målar helst i rosenröd! och förbigår alla skuggor, såsom främmande föl hans fantasiverld; blott stundom framskymta ett drag af allvar: det är aningen om :den djupare -betydelse, som den glada tonleken en gång skall ega för honom. Då man tillämpar dessa reflexioner på den unge, med förträffliga musikaliska anlag begålvade Norman, kan man redan nu ej utan orättvisa frånkänna bans prestationer en ganska intressant sida. Dock ledes man derigenom äfven till den anmärkningen, att hans repertoir vid ifrågavarande tillfälle ej var alldeles lyckligt vald: karakteren af storartad värdighet kan lika litet som det patetiska allvarets, den hänförande passionens språk finna ett fullt motsvarande uttryck i ett så ungdomligt sinne, vare det för öfrigt än så rikt begåfvadt. Mozarts stora pianokonsert i C-dur, hans qvartett i Gmoll, ecapriccion af Mendelsobn voro för tillfället soiregifvarens reguliera nummer.