nom den verkan, intrycket af hennes återhåll-
samhet visade, pröfva graden af hans böjelse.
Icke mätande faran af detta prof, gick hon så
långt, att hon äfven beslöt att afsäga sig Al-
freds hand, om hans varma kärlek vore afsval-
nad. En kort, icke vederqvickande sömn sänkte
sig ändtligen öfver den upprörda, med en väf-
nad af qväljande, fantastiska drömmar. Den
inbrytande dagen skingrade icke alldeles dessa
nattliga skuggor. Bekymrad anmärkte barones-
san sin älsklings påfallande blekhet och saknad
af aptit vid den gemensamma frukosten. Du
är sjuk, mitt barn, sade hon; och väntade
jag icke hvarje ögonblick en undergörande dok-
tor, skulle jag sända efter läkare. En vagn
rullade nu in på slottsgården; baronessan steg
upp och skyndade till fönstret. Det är hanl
ropade hon glad, under det Alvina såsom för-
lamad icke lemnade sin stol.
I glädjens öfverväldigande ögonblick endast
mor, skyndade baronessan till trappan med ut-
bredda armar emot den uppilande sonen. Och
Alvina? O, hon pliktade nu för den emot sig
sjelf utöfvade grymheten. I kärlekens strid,
med den hårdnackadt fattade föresåtsen, öfver-
gåfvo henne sinnena — hon sjönk vid den äl-
skades inträde vanmiktig ned på stolen. Så
attade ban henne i-sina armar — så förgick
återseendets varmt efterlängtade ögonblick utan
njutning. Ändiligen väckt af Alfreds kyssar
och smekande ord, uppslog Alvina ögonen och
blickade vemodigt i dea öfver sig böjdes all-
varliga ansigte.
Känner du mig icke mer? frågade lan med
smärtsamt darrande uttryck.