nom den verkan, intrycket af hennes återhållsamhet visade, pröfva graden af hans böjelse. Icke mätande faran af detta prof, gick hon så långt, att hon äfven beslöt att afsäga sig Alfreds hand, om hans varma kärlek vore afsvalnad. En kort, icke vederqvickande sömn sänkte sig ändtligen öfver den upprörda, med en väfnad af qväljande, fantastiska drömmar. Den inbrytande dagen skingrade icke alldeles dessa nattliga skuggor. Bekymrad anmärkte baronessan sin älsklings påfallande blekhet och saknad af aptit vid den gemensamma frukosten. Du är sjuk, mitt barn, sade hon; och väntade jag icke hvarje ögonblick en undergörande doktor, skulle jag sända efter läkare. En vagn rullade nu in på slottsgården; baronessan steg upp och skyndade till fönstret. Det är hanl ropade hon glad, under det Alvina såsom förlamad icke lemnade sin stol. I glädjens öfverväldigande ögonblick endast mor, skyndade baronessan till trappan med utbredda armar emot den uppilande sonen. Och Alvina? O, hon pliktade nu för den emot sig sjelf utöfvade grymheten. I kärlekens strid, med den hårdnackadt fattade föresåtsen, öfvergåfvo henne sinnena — hon sjönk vid den älskades inträde vanmiktig ned på stolen. Så attade ban henne i-sina armar — så förgick återseendets varmt efterlängtade ögonblick utan njutning. Ändiligen väckt af Alfreds kyssar och smekande ord, uppslog Alvina ögonen och blickade vemodigt i dea öfver sig böjdes allvarliga ansigte. Känner du mig icke mer? frågade lan med smärtsamt darrande uttryck.