slutligen åt sig sjelfva, tänkande på hvad dett: onda inbringat åt dem. (Nya skrattsalfvor oc! bifall från venstra sidan och venstra midteln. Hvad mig avgår, tänker jag hvarken såson de, hvilka nedsvärta sitt land och sin tid, el ler såsom dessa stolt nedlåtne. Emellan begge ytterligheterna finaes ett sätt att skåda sa ken, som bör af statsmännen antagas; det ä) deras, som yrka afhjelpandet af ett ondt, då de se det vara tydligt och bevisadt. Jag har för min del sett många saker, ock lärt rätt mycket, under det jag baft bebland: ning med landets offentliga angelägenheter. Ja; har sett många personer aflägsna sig och närma sig till makten. Detta har gjort mig tålig fördragsam; (Skratt och, medhåll från venstra sidan.) ja, jag kunde gerna säga öfverseende Och det oaktadt, i trots af sjelfva den likgiltig: het som erfarenheten släpar med sig, finnes de! saker, som synts mig osmakliga och som väck! min vämjelse. (Rörelse.) Till exempel, då jag ser män, hvilkas opinion är väl bekant, är ådagalagd, öfverlemna sig till ministeren för mnigon god vedergällning, något embete, och göra det, väl vetande att hela veriden har full kännedom både om afbandlingen och köpet, då väcker detta min ovilja! (Bifall från venstra sidan.) Då jag ser gamla embetsmän, som under sin långa tjenstebana haft sin enda uppmuntran och hopp på en laglig befordran, blifva tillbakasatte och uppoffråde för en sådan affällings ärelystnad, då harmas jag deröfver! (Nya bifallsyttringar.) Jag påstår, att det är vår tvingande pligt att söka afhjelpa detta missbruk. Om vi äfven blott skulle kunna rätta en del af det ond2, om vi ej lyckades mer än att hindra en enda orättvisa, borde vi likväl framhärda och lyckönska oss åt framgången. Jag skulle icke kunna sofva lugnt, så länge det onda qvarstod, i fall jag kunde afbjelpa det, eller kunde hindra en enda orätivisa. Om jag wille taga exempel från historien, skulle jag kunna visa Eder huru man i alla tider sökt att hindra ränksmideriet; men hvarföre gå så långt tillbaka? Vi hafva ju ett mönster för oss i Epgland, om icke för de sociala institutionerna, så åtminstone för de politiska. Betraktom då, hvad som der föregått under 450 år! Man ser huru de hederligaste, de mest praktiska af dess statsmän, egnat sig åt förslager af det slaget, hvilka slutligen giort sig gällande och ingått i lagstiftningen. J veten rätt väl, att England har genomgått ungefär samma hvälfningar som vi; att äfven det till lifvet straffat en konung och haft sin julirevolution redan 4688, då Wilhelm och Maria uppstego på Stuartarnes thron. Nåväl! Konung Wilhelm har velat vara herrskare, han ock. (Liflig rörelse i centren, långt afbrott.) Han har velat hvad alla furstar vilja, och jag säger i det atseendet: en dåre den, som deröfver förundrar sig, och svag den, som underkastar sig det. (Larmande rörelse.) Wilhelm har insett ett medel, som han hade till sin disposition. Han har användt de embeten, som aflönades af staten och af hoflistan. Parlamentet märkte det; och inom 4 år föreslog Underhuset att förekomma den saken. Ofverhuset stridde emot. Husen sammanträdde, och det slutades dermed, att alla embetsmän uteslötos, som på hofstaten hade någon lön eller pension; äfven uteslötos alla, som hade att göra med uppbördsväsendet. Underbuset förklarade, att alla som försökte hindra denna åtgärd voro fiender till statsinrättningen och Konungen. Wilhelm, som var försigtig, gaf efter, och alltifrån år 4700 blefvo alla som voro anställda vid Konungens och Prinsarnes hof, uteslutna. Som likväl uteslutningen gällde de dåvarande embeten och tjenster, men sedan några andra inrättats, så finnes ännu stundom några embetsmän i den kategorien valde i Underhuset. Den allmänna principen var imedlertid antagen och allmänna opinionen, tillfredsställd, lugnade sig. Imedlertid förnyades framställningarne härom under drottning Anna och Georg 4. Man till och med föreslog att låta Underhusets medlemmar gå ed, hvilket dock icke antogs. Man ville äfven utesluta nya tjenstekategorier. Ministern Walpole, som, efter hvad vi alla veta, styrde England i tjugu år, hade utstuderat alla sätt att bemäktiga sig makten. Man begärde först alla embetsmäns uteslutande; sedan yrkades en inskränkniog i deras antal. Slutligen blef man ense om att utesluta alla i lägre tjenstebefattningar. Saken gick genom och Walpole blef störtad. Sådan var den andra striden i England angående den saken; den inträffade omkring 1740. År 4780 upptäckte man under en annan minister, som hade lång varaktighet, lord Norths, mis:bruk af samma art. Fox väckte upp striden och utböll den på ett lysande sätt. Den