slutligen åt sig sjelfva, tänkande på hvad dett:
onda inbringat åt dem. (Nya skrattsalfvor oc!
bifall från venstra sidan och venstra midteln.
Hvad mig avgår, tänker jag hvarken såson
de, hvilka nedsvärta sitt land och sin tid, el
ler såsom dessa stolt nedlåtne. Emellan begge
ytterligheterna finaes ett sätt att skåda sa
ken, som bör af statsmännen antagas; det ä)
deras, som yrka afhjelpandet af ett ondt, då de
se det vara tydligt och bevisadt.
Jag har för min del sett många saker, ock
lärt rätt mycket, under det jag baft bebland:
ning med landets offentliga angelägenheter. Ja;
har sett många personer aflägsna sig och när-
ma sig till makten. Detta har gjort mig tålig
fördragsam; (Skratt och, medhåll från venstra si-
dan.) ja, jag kunde gerna säga öfverseende
Och det oaktadt, i trots af sjelfva den likgiltig:
het som erfarenheten släpar med sig, finnes de!
saker, som synts mig osmakliga och som väck!
min vämjelse. (Rörelse.) Till exempel, då jag
ser män, hvilkas opinion är väl bekant, är åda-
galagd, öfverlemna sig till ministeren för mni-
gon god vedergällning, något embete, och
göra det, väl vetande att hela veriden har full
kännedom både om afbandlingen och köpet,
då väcker detta min ovilja! (Bifall från venstra
sidan.) Då jag ser gamla embetsmän, som un-
der sin långa tjenstebana haft sin enda upp-
muntran och hopp på en laglig befordran, blif-
va tillbakasatte och uppoffråde för en sådan
affällings ärelystnad, då harmas jag deröfver!
(Nya bifallsyttringar.) Jag påstår, att det är
vår tvingande pligt att söka afhjelpa detta miss-
bruk. Om vi äfven blott skulle kunna rätta
en del af det ond2, om vi ej lyckades mer än
att hindra en enda orättvisa, borde vi likväl
framhärda och lyckönska oss åt framgången.
Jag skulle icke kunna sofva lugnt, så länge det
onda qvarstod, i fall jag kunde afbjelpa det,
eller kunde hindra en enda orätivisa.
Om jag wille taga exempel från historien,
skulle jag kunna visa Eder huru man i alla ti-
der sökt att hindra ränksmideriet; men hvar-
före gå så långt tillbaka? Vi hafva ju ett mön-
ster för oss i Epgland, om icke för de sociala
institutionerna, så åtminstone för de politiska.
Betraktom då, hvad som der föregått under 450
år! Man ser huru de hederligaste, de mest
praktiska af dess statsmän, egnat sig åt försla-
ger af det slaget, hvilka slutligen giort sig gäl-
lande och ingått i lagstiftningen. J veten rätt
väl, att England har genomgått ungefär samma
hvälfningar som vi; att äfven det till lifvet straf-
fat en konung och haft sin julirevolution re-
dan 4688, då Wilhelm och Maria uppstego på
Stuartarnes thron. Nåväl! Konung Wilhelm
har velat vara herrskare, han ock. (Liflig rö-
relse i centren, långt afbrott.) Han har velat
hvad alla furstar vilja, och jag säger i det at-
seendet: en dåre den, som deröfver förundrar
sig, och svag den, som underkastar sig det.
(Larmande rörelse.)
Wilhelm har insett ett medel, som han hade
till sin disposition. Han har användt de em-
beten, som aflönades af staten och af hoflistan.
Parlamentet märkte det; och inom 4 år före-
slog Underhuset att förekomma den saken. Of-
verhuset stridde emot. Husen sammanträdde,
och det slutades dermed, att alla embetsmän
uteslötos, som på hofstaten hade någon lön eller
pension; äfven uteslötos alla, som hade att göra
med uppbördsväsendet. Underbuset förklarade,
att alla som försökte hindra denna åtgärd voro
fiender till statsinrättningen och Konungen. Wil-
helm, som var försigtig, gaf efter, och alltifrån
år 4700 blefvo alla som voro anställda vid Ko-
nungens och Prinsarnes hof, uteslutna. Som lik-
väl uteslutningen gällde de dåvarande embeten
och tjenster, men sedan några andra inrättats,
så finnes ännu stundom några embetsmän i den
kategorien valde i Underhuset. Den allmänna
principen var imedlertid antagen och allmänna
opinionen, tillfredsställd, lugnade sig.
Imedlertid förnyades framställningarne härom
under drottning Anna och Georg 4. Man till
och med föreslog att låta Underhusets medlem-
mar gå ed, hvilket dock icke antogs. Man ville
äfven utesluta nya tjenstekategorier.
Ministern Walpole, som, efter hvad vi alla
veta, styrde England i tjugu år, hade utstude-
rat alla sätt att bemäktiga sig makten. Man
begärde först alla embetsmäns uteslutande; se-
dan yrkades en inskränkniog i deras antal.
Slutligen blef man ense om att utesluta alla i
lägre tjenstebefattningar. Saken gick genom
och Walpole blef störtad. Sådan var den an-
dra striden i England angående den saken; den
inträffade omkring 1740.
År 4780 upptäckte man under en annan mi-
nister, som hade lång varaktighet, lord Norths,
mis:bruk af samma art. Fox väckte upp stri-
den och utböll den på ett lysande sätt. Den