MARIA. Skall jag ej söka, Harald, bed, att eidern ej sin unge söker, att solen ej sin bana kröker och sjunker uti hafvet ned, bed blomman hata dagens ljus, och forsen tysta här sitt brus, bjud tårarna i löjen bytas, när hoppet ser sitt ankar brytas. Bjud allt — blott icke, som du bjöd, att din Maria skall förglömma det mål hon söker, eller drömma på nytt den drömmen om din död. O, nej, min Harald, svara, svara! Du är ej död, du slumrar bara. Hvar bor-den makt, som söfver dig? ECHO. Otver dig. MARIA. Min Gud! — så grym kan Du ej vara, O, svara ej att han är död! ECHO. Han är död, död. . MARia. När kind blir blek och läppen blå, och ögat likt en isad källa, och hjertst tröttnar vid att slå, -och b!odets ström hör opp att qvälla; — är detta döden? — Ve, i den jag känner Haralds bild igen! -Glödande blixt, som på skyarne gungar fjerran vid mörknpade himmelens rand, låna mig strålen härnäst, då du ljungar, stilla mitt hjertss förtärande brand. Innan min hämnd och min vrede förblossat, klippan, den grymma, som Harald förkrossat, klippan skall splittras och dö för min hand. Du örn, som svingar på starka vingar upp till ditt bo, 0, hugg din klo djupt i mitt blödande hjerta gerna, blott tag mig med. Trött, som i morgonens famn en stjerna, jag dignar ned. För mig till fjellet, du känner stället, der Haralds ande mig väntar ren. vid månans sken. Du silfveräimma, i qvällens timma, hvart irrar du? Du söker ju den lilla fjellsjön, som solen druckit? Din sorg jag ser. I moln har röfvarn sig undanstuckit. O, sök ej mer! Bär mig i stället dit upp till fjellet, der Harald väntar i blodig skrud sin trogna brud. Skummande bölja, som tumlar så nära, ej ned i dalen du ville mig bära; stolta, försök nu att vända ditt lopp, följ nu Meria, som ilar dit opp. Länge har Harald mig väntat vid tallen, sitter hans ande ej längtande ömt der vid min sida. — J klippor, då fallen, krossen mig arma, som löftet förglömt. Så sprang Maria utåt elfvens stränder, förtviflad ropande sin brudgums namn. Hon sträckte mot hvar klippa sina händer, och bad om Haralds eller dödens famn; tills vilda qvalen henne öfvergifvit, och uti ögats dimomhöljda dag sin dom med läsliga, fast matta, drag ett stilla vanvett åter bade skrifvit. En stormig morgon låg, från branten lossad, den gamla tallen — hennes sista vän — och iroget vid hans sida, men — förkrossad den arma fjeliens brud man fann igen. Och brustna ögat vändes än mot hafvet, der sista blicken dött i böljans famn, och mellan munnens liljor låg begrafvet det sista ljudet än af Haralds namn. Men söndersliten syntes brudens krona, och marken af dess blommor var beströdd, ty stormen ville så sitt brott försona, sen fjellens skönsta blomma var förödd? Vid Haralds bröst hon slumrar nu i jorden, — ej större lycka lifvet henne gaf — och vandiarn tänker vid de bådas graf: två vittnen mer om kärleken i Norden. NE a TR Hen Anne vn far Mann itne i KT MA Kö