SfE oa re ÖT At TE 2 MN HH ER WC SS , blott i obestämda, mer eller mindre dunkl: allusioner, vidröra den förmen!a transaktionen Uti en längre, genom flere artiklar fortlöpande afbandling, kallad: Återblick på svenska tull lagstiftningen sedan 1823, hvarest sådant för modligen fanns öfverensstämmande med upp satsens syftning, och ansågs kunna höja dess effekt, har Dagl. Alleh. (Af 58 d. 41 Mars) träd: utom hänsyftningarnes område och förvandlat dessa till ett direkt, högst kränkande anfall emot en sockerfabrikant i Götheborg och samtliga sockerbruksidkarna i Stockholm och Norrköping. Under rubriken af en ,oblyg manöver utaf fabriksintresset beskyller nemligen Db. A. den förre att bafva sålt och de sednare att af bonom bafva köpt hans rätt att till Stockholm och östra kusten i allmänhet afsätta sina tillverkningar. Han (fabrikanten i Götheborg), fortfar D. A. ordagrannt, skall hafva af sockerptillverkarna i Stockholm och Norrköping fått en summa af 48,000 rdr bko, för det att han förbundit sig att låta dem beskatia sina kunder med några skillingars högre pris för hvarje skålpund socker de köps, än hvad det skulle kosta om han försåg dessa kunder med varan. Rätteligen skulle man kunna säga, att hvad han sålt är just dessa kunder, hvilka icke blott, genom den allmänna lagstiftningen för hela riket, blifvit stängda från rättigheten att af ul;ländningen köpa sitt socker för skäligt pris, utan äfven, genom detta köpslageri emellan nenskilde, ifrån möjligheten att få det ens till pbästa pris, hvarför det kan åstadkommas inom Sverige. De 48,000 riksdalerna utprässas oskäligen af östra kustens invånare, och icke gjorde de Stockholmska och Norrköpingska fabrikanpterna den affären för att få jemt tillbaka hvad de utbetala; hvad de oskäligt aftvinga sina kunder utgör mera, vida mera, kanske tio gånger den summan, m.m... Och såsom endagarantien för sannfärdigheten af en så kränkande och, för att begagna D. A:s eget epitet, så oblyg beskyllning, anför tidningen, att händelsen måtte phafva passerat, eftersom hon blifvit offentligen och på alla håll omtalad, utan att någon vederläggning afbörts. Alla mer eller mindre förklenliga rykten och beskyllningar, som det kan behaga någon att i förtäckta eller oförtäckta ordalag genom tidningspressen utsprida om en eller flera med borgare, skola såleces, efter D. A:s maxim, ovägerligen antagas för sanna, för det att den eller de-angripne, förlitande sig på sin oskuld och allmänna rättskänslan, underlåta att uppträda med vederläggningar i dagbladen och draga sig tillbaka för en, för den enskilde medborgaren alltid obehaglig, publik skriftvexling. Det yrkas nemligen igenom en sådan lära ingenting mindre, än att hvilken medborgare som helst skall vara pligtig att emot hvarje beskyllning, framförd i en t:dning, effentligen uppträda till svaromål inför tidningspressens tribunal, huru obefogade och orimliga beskyllningarne än må vara! Det är annars en regel, gammal och erkänd: quö sexcuse,! saccuse, hvilken bjuder, att icke utan verklig nöd-! vändighet inlåta sig i sjelfförsvar. Denna regel hafva hufvudstadens sockerbruksidkare följt i afseende på de insinuationer, hvilka tid efter annan i tidningarne förekomma om någon emellan dem och en sockerabrikant i Götheborg träffad öfverenskommelse. De ansågo sig verkeligen, i fall de skulle offentligen uppträdt emot dessa hänsyftningar, tillägga dem alltför mycken vigt och möjligen just derigenom sig sjelfva, samt inlägga uti dem en större betydelse, än den de annars för någon tänkande borde och kunde erhilla. Samma regel skulle de äfven samvetsgrannt hafva iakttagit emot D. A:s nu rjorda tillmälen, ehuru dessa visserligen icke ;rista i öppenhet, derest det samband, hvari tillmälena förekomma med vissa andra omständigheter, icke tydligt u!märkte, att beskyllninarne, huru hårda de än äro, ej utgöra hufvudaken eller ändamålet, utan sjelfva blott äro vedel för andra mera vidtutseende syften. Derförutan skulle de tryggt hafva lemnat D. :s hätska artikel åt sitt öde och tillvitelserna t afosig sjelfva förfalla; och lyckligtvis för de nktlagade innebära dessa så palpabla kriterier på sin osannfärdighet, lägga de sin egen orimchet så klart i dagen, att en dylik sjelfvederäcgning ej kunnat uteblifva. Eller, för att nu ira blott et prof derpå, hvilken som det gaste tänker på saken, borde väl ett ögonuk kunna sätta tro till dena fabulösa öfverskommelsen och att, såsom D. A. förmäler, ockholms och Norrköpings sockerbruksidkare i följd deraf kunnat taxera och verkligen taxerat silt socker några skillingar högre, pr än Götheborgssockret, då, i slikt fall, det ofelri måst hända, att spekulanter, för att profitera af en så enorm prisskillnad och derå göra högst betydlig vinst, hade uppköpt socker -sötheborg och dermed furnerat ej blott de se städerna på östra kusten, utan äfven stvudstaden sjelf, hvarigenom hela verkan af öferenskommelsen varit tillintetgjord, och Stockhas och Norrköpings söckerbruksidkare ej alast. med en förlust för sig bortkastat de 12,000 riksdalerna, utan, med en ändå vida större, förstört all afsältning utaf sin egen vara berörde plats. Dessa beskyllningarnes egna kriterier på sin osannfärdighet oaktadt, hafva dock hufvudstadens sockerbiuksidkare be-lutat att icke lemna D. A:s artikel obesvarad. För alt äfven inför mindre erfarne kunna nuankt för nunlkt sära I