me
både Secribe och Auber höra till nationalhögmo-
dets heroer.
Imedlertid har Ambassadrisen, gifvit tea-
tern, hvad som på sednare tid endast Erik
XIV lyckats åstadkomma, ett nära fullt hus.
Det vill tyckas, söm hade, med mamsellerna
Lind och Högqvist, svenska teaterns goda ge-
nier vändt den ryggen. Den enas stora och
mägtiga, den andras lysande och eleganta ta-
lang voro de magneter, som egentligen verkade
på publiken. Det är numera ingen ovanlighet
att på öfre amfiteatern endast räkna tio å tolf
åskådare. De fordna teaterhabitucerna tyckas
stadda på utvandring. Få se, om. Engelbrecht
med sina Dalkarlar och Wermländningarne,
samtlige, att döma efter titeln, redbart, dug-
tigt folk, kunna rödja sig väg till allmänhetens
ynnest, och spränga stenen af dess likgiltighet
för teatern. Önskligt vore dock, att dessa pje-
ser inöfvades med mera omsorg, än Ambas-
-sadrisen,, åt hvilken, vid åtskilliga tillfällen,
sufMören, ganska fattligt, bar opp slipet, utar
att det ändå rätt ville hålla ihop; så m3ckei
en författare har att vakta sig för repetitioner
lika mycket bör en scenisk artist lägga sig vinr
derom. I allmänhet tyckes Kongl. Teatern be
trakta dem något öfverflödiga. Den använder
i stället för sådant ändarål, sjelfva represen
-tationerna: ett sält att spara, som dock an
tagligen icke lemnar teaterkassan någon behåil
ning. Deraf händer, att den konstalskavde pu
bliken, heldre, än alt s2 en stackig, dramalis!
föreställning, inskränker sig att springa efte
eldsvådor, lik, brudar, och andra gratlis-skåde
spel. i