me både Secribe och Auber höra till nationalhögmodets heroer. Imedlertid har Ambassadrisen, gifvit teatern, hvad som på sednare tid endast Erik XIV lyckats åstadkomma, ett nära fullt hus. Det vill tyckas, söm hade, med mamsellerna Lind och Högqvist, svenska teaterns goda genier vändt den ryggen. Den enas stora och mägtiga, den andras lysande och eleganta talang voro de magneter, som egentligen verkade på publiken. Det är numera ingen ovanlighet att på öfre amfiteatern endast räkna tio å tolf åskådare. De fordna teaterhabitucerna tyckas stadda på utvandring. Få se, om. Engelbrecht med sina Dalkarlar och Wermländningarne, samtlige, att döma efter titeln, redbart, dugtigt folk, kunna rödja sig väg till allmänhetens ynnest, och spränga stenen af dess likgiltighet för teatern. Önskligt vore dock, att dessa pjeser inöfvades med mera omsorg, än Ambas-sadrisen,, åt hvilken, vid åtskilliga tillfällen, sufMören, ganska fattligt, bar opp slipet, utar att det ändå rätt ville hålla ihop; så m3ckei en författare har att vakta sig för repetitioner lika mycket bör en scenisk artist lägga sig vinr derom. I allmänhet tyckes Kongl. Teatern be trakta dem något öfverflödiga. Den använder i stället för sådant ändarål, sjelfva represen -tationerna: ett sält att spara, som dock an tagligen icke lemnar teaterkassan någon behåil ning. Deraf händer, att den konstalskavde pu bliken, heldre, än alt s2 en stackig, dramalis! föreställning, inskränker sig att springa efte eldsvådor, lik, brudar, och andra gratlis-skåde spel. i