NV SOM SA SM te ÖRE AVE SMR emedan ingen hade medfört det ringaste mat eller förfriskning; sedan omkring 19—4 hade ingen njutit något och:jsg ej sednare än :, 40 f. m., samt Gå blott en kopp kaffe. Den sjuke satte sig uti min medhafda suffiettvagn och hans illamående var ej diktadt. Han liksom flera hade varit i vattnet, gå isen brast under dem, öfver medjan; och flere, plågade af törst, hade druckit sjövatten. Jag påminte mig nu, att jag medförde en burk syltade lingon, och dessa uppoffrades gerna och genast. Vi fruktade nu att vi tagit oriktig kosa. Blåst och brak i isen hördes och kändes; isen troddes vara i full drift. Roddarnes mod föll allt mer och mer och krafterna aftogo; den stora båten kunde knappt fot för fot framsläpas, isen bar den mindre. Månen syntes ej — mörkret fortfor — klockan var 8 på aftonen. Förslag gjordes att lemna qvar och öfverge den större båten. Jag afrådde det på goda skäl, ty den lilla kunde ej bära 8 personer; och segrade. 2:ne man skickades med den lilla båten för att söka upptäcka vak . eller land, och aflägsnade sig så långt vi kunde höras ropa till hvarandra. -De ropade oss till sig, men vi mäktade ej draga båten. Efter omkring en !, timma, då de ej sågo oss nalkas, återvände de, och väl var att de ej medtagit åror, ty då torde frestelsen ha förmått dem att öfvergifva oss och lemna oss åt värt öde. Hvarken land eller vak hade de upptäckt, — råd lades dem emellan. — Jag, såsom obekant med sådan färd, hade intet att gifva. De förklarade, att de ej visste hvaråt de skulle styra sin kosa; flera ville ej arbeta, utan satte sig för blåsten i skygd af den vagn och fäll m. m., som jag medhade. Deras mod var helt och hållet försvunnet. En vid namn Holmström med 3—4 stodo då framföre den större båten ett långt stycke. Jag kallade dem alla till mig. De ansågo oss förlorade. En och annan utbrast i grät. Den ringaste storm hade beredt oundviklig undergång! Jag talade till dem uppmuntrande ord, bhbegagnande dervid månget bibelspråk. Det verkade likasom elektriska gnistor. Alla lugnades, och tycktes fullt beredde på att dö och undergifvet afbida Försynens vilja, blott sörjande för våra efterlefvande anhöriga. Deras sjunkna hopp lifvades åter. Modet började åter föranleda samtal. Jag hade varit af den tanke att vi på stället borde afbida dsgens ankomst. Kl. var 40 på aftonen. Vi hade således 7 timmars väntan qvar och hvem försäkrade oss, att dimman ej skulle fortfara äfven då dagen uppgick? Det var cen förfärande tanke. Mitt eget mod började dervid svigta, ty med tankan på denna natis fasor förenade sig minnet af den förlust, jig samma natt en månad förut gjort af min hoppgifvande 15-årige son. De fleste roddare tycktes dock gilla min åsigt att på stället afbida dagen. De voro sömniga, men jag! afrådde dem bestämdt från att somna om de kände kyla, hvilket ej var underligt då natten var fuktig och kall, och de alla voro våta om fötterna, många till och med öfver medjan. Sålunda lugnade, satte sig nästan alla i den stora håten, som med kölen låg i vatten och uppehölls för öfrigt af isen. Att den var i stark drift, derom voro alla öfvertygade. I fall vi medfört kompass, som jag vid afresan begärde, men vägrades (kanske af brist derpå), så hade detta kunnat-fulitygas och vi äfven bestämma den kosa vi borde taga; att vi drefyo norr ut, derom tviflade vi ej. Så var länge allt tyst, utom vindens sus och isens brak. under; bredvid och omkring ossy himlen och dess stjernor voro osynliga för dimman och molnen. Efter en stund sade den ofvannämnde Holmström: vill herrn låta oss slå ned suflletten? Derinnanför satt den sjuke mannen jemte en annan, men jag med flera bakom vagnen i båten. Jag svarade: jag vill och måste lemna qvar på isen bela vagnen, om pni tror den vara oss till binder; men vi veta ju ej hvartåt vi skola styra? Nej, låt oss blott få ned suffietten., )Den kan ej slås ned, den är uppsatt blott för denna min resa och består af vaxduk; men den är således snart förstörd Jag började strax sjelf bryta sönder de mindre stöden och snart var den borta. Imedlertid hade de äldre af roddarne bestämt sig att vara stilla till dagen. Holmström rådslog med tvenne ett stycke framför båten. Haftigt och hastigt kommer han rusande tillbaka och med en verklig kommandoton repar: Karlar, ni måste arheta. — opp med er — vi kunna ej längre ligga jvar så här. Klockan var 40—41. Jag svarade: jag skall arbeta såsom förr med eder, dock icke utom båten; men hvartåt vill du styra? Jo fullt not vinden. Jag har anförtrott mig åt eder och förstån alla bättre än jag. Alla, äfven den sjuse, reste sig opp, och det rätt länge upphörda stäandet börjades ånyo; men i annan riktning, i rät vinkel mot den kosa vi förut styrt. Nu gick allt ned förnyad kraft, en stund sjönk ännu isen unler den stora båten, men snart bar den dock äffen denna. Vattenbrus hördes, ifrigare blefvo alle, vår var dock dragningen, fast båten följde temlisen lätt efter; men isen var hal och gaf ej fotfäste. Luften började klarna, bruset blef starkare. Kl. V.,492 nedfördes från den nu starka isen båda båarna i öppet vatten. Månen lyste safnma stun Jar och blid fram. Blåsten var temm igen. stark, völjorna ej obetydliga. Hvartåt skullevit styra fo ifrån isen emot vinden; lilla båten troddes er nan framför den större, med bogsertåg: SmelNa Jag. medhade, ovanligt nog, men lyckligtvis; ett par orgnettglasögon. Med dem tyckte jag mig e någon stund skymta land ät höger. De öfriga sågö let icke då. Det första land vi fingo se, var öf verenskommet att anlöpa. Med elddon var jag försedd. De i den främre båten ville ro åt venster; en liten tvist uppstod härom. Jag taade med rod-! darne i den eftersta bäten, hvari jag satt, och de nåste gilla mina skäl; ty jag bevisade dem, att vil nade ju att befara nytt isband åt venster, såvidar vinden var densamma, som då vi afreste från Rör. Sålunda var ju rådligast att taga åt höger, äfven om det ej var Jand, som jag trodde mig skönja. Snart förklarade roddarne i min båt sig vilja styra sosan ditåt. De i den främre ville icke genast; tå hotade man roddarne att, om ej bogseringståget ossades, kapa detsamma och ro åt höger, som jag inskade; sagdt och gjordt, tåget lossades, vi rodde ;n stund hvar åt sitt håll. Snart ropade dock äc renne: Vi följas åt! Gör hvad ni behagar, wi nafva bestämt oss. — Åter skockades mo!nen, mörsret återkom, vi hade då endast de snedt emot senster af håten slående häliarna fill vår ladning