NV SOM SA SM te ÖRE AVE SMR
emedan ingen hade medfört det ringaste mat eller
förfriskning; sedan omkring 19—4 hade ingen nju-
tit något och:jsg ej sednare än :, 40 f. m., samt
Gå blott en kopp kaffe. Den sjuke satte sig uti
min medhafda suffiettvagn och hans illamående var
ej diktadt. Han liksom flera hade varit i vattnet,
gå isen brast under dem, öfver medjan; och flere,
plågade af törst, hade druckit sjövatten. Jag på-
minte mig nu, att jag medförde en burk syltade
lingon, och dessa uppoffrades gerna och genast.
Vi fruktade nu att vi tagit oriktig kosa. Blåst
och brak i isen hördes och kändes; isen troddes
vara i full drift. Roddarnes mod föll allt mer och
mer och krafterna aftogo; den stora båten kunde
knappt fot för fot framsläpas, isen bar den mindre.
Månen syntes ej — mörkret fortfor — klockan var
8 på aftonen. Förslag gjordes att lemna qvar och
öfverge den större båten. Jag afrådde det på goda
skäl, ty den lilla kunde ej bära 8 personer; och
segrade. 2:ne man skickades med den lilla båten
för att söka upptäcka vak . eller land, och aflägs-
nade sig så långt vi kunde höras ropa till hvar-
andra. -De ropade oss till sig, men vi mäktade ej
draga båten. Efter omkring en !, timma, då de
ej sågo oss nalkas, återvände de, och väl var att
de ej medtagit åror, ty då torde frestelsen ha för-
mått dem att öfvergifva oss och lemna oss åt värt
öde. Hvarken land eller vak hade de upptäckt, —
råd lades dem emellan. — Jag, såsom obekant med
sådan färd, hade intet att gifva. De förklarade,
att de ej visste hvaråt de skulle styra sin kosa;
flera ville ej arbeta, utan satte sig för blåsten i
skygd af den vagn och fäll m. m., som jag med-
hade. Deras mod var helt och hållet försvunnet.
En vid namn Holmström med 3—4 stodo då
framföre den större båten ett långt stycke. Jag
kallade dem alla till mig. De ansågo oss förlorade.
En och annan utbrast i grät. Den ringaste storm
hade beredt oundviklig undergång! Jag talade till
dem uppmuntrande ord, bhbegagnande dervid mån-
get bibelspråk. Det verkade likasom elektriska
gnistor. Alla lugnades, och tycktes fullt beredde
på att dö och undergifvet afbida Försynens vilja,
blott sörjande för våra efterlefvande anhöriga. De-
ras sjunkna hopp lifvades åter. Modet började åter
föranleda samtal. Jag hade varit af den tanke att
vi på stället borde afbida dsgens ankomst. Kl. var
40 på aftonen. Vi hade således 7 timmars väntan
qvar och hvem försäkrade oss, att dimman ej skulle
fortfara äfven då dagen uppgick? Det var cen för-
färande tanke. Mitt eget mod började dervid svigta,
ty med tankan på denna natis fasor förenade sig
minnet af den förlust, jig samma natt en månad
förut gjort af min hoppgifvande 15-årige son. De
fleste roddare tycktes dock gilla min åsigt att på
stället afbida dagen. De voro sömniga, men jag!
afrådde dem bestämdt från att somna om de kände
kyla, hvilket ej var underligt då natten var fuktig
och kall, och de alla voro våta om fötterna, många
till och med öfver medjan. Sålunda lugnade, satte
sig nästan alla i den stora håten, som med kölen
låg i vatten och uppehölls för öfrigt af isen. Att
den var i stark drift, derom voro alla öfvertygade.
I fall vi medfört kompass, som jag vid afresan be-
gärde, men vägrades (kanske af brist derpå), så
hade detta kunnat-fulitygas och vi äfven bestämma
den kosa vi borde taga; att vi drefyo norr ut, der-
om tviflade vi ej. Så var länge allt tyst, utom vin-
dens sus och isens brak. under; bredvid och om-
kring ossy himlen och dess stjernor voro osynliga
för dimman och molnen. Efter en stund sade den
ofvannämnde Holmström: vill herrn låta oss slå
ned suflletten? Derinnanför satt den sjuke man-
nen jemte en annan, men jag med flera bakom
vagnen i båten. Jag svarade: jag vill och måste
lemna qvar på isen bela vagnen, om pni tror den
vara oss till binder; men vi veta ju ej hvartåt vi
skola styra? Nej, låt oss blott få ned suffietten.,
)Den kan ej slås ned, den är uppsatt blott för
denna min resa och består af vaxduk; men den är
således snart förstörd Jag började strax sjelf
bryta sönder de mindre stöden och snart var den
borta. Imedlertid hade de äldre af roddarne be-
stämt sig att vara stilla till dagen. Holmström råd-
slog med tvenne ett stycke framför båten. Haftigt
och hastigt kommer han rusande tillbaka och med
en verklig kommandoton repar: Karlar, ni måste
arheta. — opp med er — vi kunna ej längre ligga
jvar så här. Klockan var 40—41. Jag svarade:
jag skall arbeta såsom förr med eder, dock icke
utom båten; men hvartåt vill du styra? Jo fullt
not vinden. Jag har anförtrott mig åt eder och
förstån alla bättre än jag. Alla, äfven den sju-
se, reste sig opp, och det rätt länge upphörda stä-
andet börjades ånyo; men i annan riktning, i rät
vinkel mot den kosa vi förut styrt. Nu gick allt
ned förnyad kraft, en stund sjönk ännu isen un-
ler den stora båten, men snart bar den dock äf-
fen denna. Vattenbrus hördes, ifrigare blefvo alle,
vår var dock dragningen, fast båten följde temli-
sen lätt efter; men isen var hal och gaf ej fotfäste.
Luften började klarna, bruset blef starkare. Kl.
V.,492 nedfördes från den nu starka isen båda bå-
arna i öppet vatten. Månen lyste safnma stun
Jar och blid fram. Blåsten var temm igen. stark,
völjorna ej obetydliga. Hvartåt skullevit styra
fo ifrån isen emot vinden; lilla båten troddes er
nan framför den större, med bogsertåg: SmelNa
Jag. medhade, ovanligt nog, men lyckligtvis; ett par
orgnettglasögon. Med dem tyckte jag mig e
någon stund skymta land ät höger. De öfriga sågö
let icke då. Det första land vi fingo se, var öf
verenskommet att anlöpa. Med elddon var jag för-
sedd. De i den främre båten ville ro åt venster;
en liten tvist uppstod härom. Jag taade med rod-!
darne i den eftersta bäten, hvari jag satt, och de
nåste gilla mina skäl; ty jag bevisade dem, att vil
nade ju att befara nytt isband åt venster, såvidar
vinden var densamma, som då vi afreste från Rör.
Sålunda var ju rådligast att taga åt höger, äfven
om det ej var Jand, som jag trodde mig skönja.
Snart förklarade roddarne i min båt sig vilja styra
sosan ditåt. De i den främre ville icke genast;
tå hotade man roddarne att, om ej bogseringståget
ossades, kapa detsamma och ro åt höger, som jag
inskade; sagdt och gjordt, tåget lossades, vi rodde
;n stund hvar åt sitt håll. Snart ropade dock äc
renne: Vi följas åt! Gör hvad ni behagar, wi
nafva bestämt oss. — Åter skockades mo!nen, mör-
sret återkom, vi hade då endast de snedt emot
senster af håten slående häliarna fill vår ladning