20 alnar emellan hvarje, och bestå af äpplen, päron, persikor, plommon och aprikoser. Träd:gårdarne äro alltid gräsbesådda, och ofta så stora att de innefatta 40 å 30 acres.. Frugten säljes eller göres till: cider; ofta fodras äfven kor och svin dermed, hvilka då insläppas att förtära den så fort den nedfaller. — Emellanåt upplöjes jorder mellan träden och får ett år bära potäter, mais, pumpkins och meloner, hvarefter den åter lägges till gräs. Hvitklöfvern är här ej omtyckt som betesgräs, emedan den hos hästarne orsakar en sjukdom, som består deri, att vatten oupphörligt rinner ur munnen (flera kannor om dagen), L vilket mycket mattar djuret. Detta orsakas nigon gång äfven af. rödklöfvern, men endast på hösten då den blifvit afbetad flera ginger. Jag kan ej påminna mig att hafva sett eller hört omtalas sådant i Sverige. Vår höbergning är vanligen lätt, då vi ej veta af några långvariga regn under sommaren. På en varm dag kan det hö, som slogs på morgonen, inköras på aftonen. Vi erhålla vanligen från 4 till 3 tons pr acre, — omkring 150 äå 430 lisp. pr tunnland. Vi räfsa höet i strängar (windrows), då det är. nära torrt, och, sedan det i dessa blifvit fulitorkadt, lässas det vanligen utan föregående såtning omedelbart från stringen, som bör vara tjock nog för att gifva ett godi tag för hötjugan,the pitch-fork. Vid inkörningen på stallen salta vi höet med ungefäör , kappe salt per skepp. hö. Detta hindrar till en viss grad höet att skämmas, och gör det begärligare för boskapen. Vi äro i öfrig. mycket nozgranna och gifva all vår boskap så mycket salt de önska, hvilket i hög grad bidrager till deras helsa och trefnad. Den omtalade hötjugan är ett lika enkelt som förträflligt redskap, hvars bruk borde blifva allmönt, ty den sparar både arbetspersonal och den arbetandes krafter, och underlättar således arbetet på dubbelt sätt. Den användes äfven vid sädesbergningen och förekommer dess utfallande. — Det torde dock i Sverige ej blifva så Jätt att få den i allmänt bruk. — Jag kan ej bjelpa det; men svenska landimannens sätt att handiera hö och säd med händerna förefaller mig helt och hållet likt Indianernes sätt att äta, remiigen med fingrarne, emedan de ej förstå att betjena sig af gaffel, och j2g förmodar alt svenska arbetare skola lika envist sätta sig emot hö:jugans användande, som Indianen vägrar alt begagna gaffel och sked. Jag vet ej om vår mekaniska höräöfsa (Revolv.ng-Hoy-Rake) är känd i Sverige. Den förtjenar mer än något annat redskap attder införas. Är den okänd, vill jag gerna sända ritning derpå. Den sparar mycket srbete, men är dock endast användbar på fullkomligt släta änzar. Till grönfoder begagna vi hufvudsakligen mai:, som äfven kan torkas till vinterfoder. Jordärtskockan (Helianthus tuberosus) börjar nu mycket odlas som fodervext. Den gifver här otroliga skördar, från 1000 till 1500 bushels per acre — 260 till 390 t:r per svenskt tunnl. Den bör ej förblandas med den franska ärtskockan, om är en cynaxa. Den vi odla vexer vild hår i landet. Kronärterna och det vårhvete jag fick från Sverige vexa förträffligt. Jag bar ett par bushels af de förra, som jag skall uppvisa på nästa Agricultural Fair (åkerbruksmöte). — Deita klimat är dock ogynnsamt för ärter, som här uppitas af mask i skidorna. Vårhvetet deremot tror jag skall göra lycka, och jag söker alt introducera ärterna öster om Allegany, der de bättre passa.n Med anledning af denna framställning beslutade skad. att införskrifva ett exemplar af ofvannämnda plog och hötjuga. Det har förut blifvit nämndt im 22 af Aftonbladet, att löjtnanten vid 2:dra lifgrenadierregementet hr O. W. Edman hade anhållit, att vid en af avademiens ssmmankomster få uppträda med en granskning af Palzigs på akademiens föranstaltande utgifna lärobok om ängsvattning genom öfversilning,, äfvensom att akad. afslagit detsamma, samt i stället erbjudit Edman att ingifva sina anmärkningar skrifteligen. Detta har hr Edman också nyligen gjort. Dessa anmärkningar äro förnämligast riktade mot öfversättaren af Petzigs bok. De anmäldes vid sednaste sammankomst och remitte-! rades då, utan att akad. för tillället tog närmare kännedom om deras beskaffenhet, till vederbörande afaelning. Då refer. förra gången omnämnde denna sak, gjordes ett misstag om den berättelse, som hr Edmen dröjt att afgifvs, hvilket härmedetst rättas. Pet var nemligen icke berättelsen om hr Edwans iakttagelser under hans med understöd af allmänna medel företsgna utländska resa, som hanl. försummat ingifva, utan berättelsen om hans verksamhet för spr dandet af kännedomen om den nyal ängsvattningsmetboden, på hvilken berättelse tit.l. Edman hade låtit hr f. d. statsrådet Poppius, som i, i detta afseende fått sig uppdraget inseendet öfver Edman, så länge vänta, att hr statsrådet måste till Kanel Maict incifva gin herättelse i ämnet erun