Det var hit krigarens enka tog sin tillflyk
och bad att få förevisa sin eflidne mans betyg
och hemställde om icke på grund af dessa hor
kunde hoppas någon förhöjning i det alltför:
knappa understödet. Dessa betyg, hon hade
att förevisa, vittnade alla om den aflidne solda-
tens ådagalagda tapperhet och ärliga vandel.
Hans chef intygar, att han under sin tjenste-
tid från och med 41805 till och med 4820
(mönsterrullorna utvisa att hans tjenstetid vid
regementet inalles uppgick till 23 år), då han
i följd af en blessyr måste taga afsked, ut-
märkt sig genom sin skicklighet och sitt väl-
förhållande,. Hans kamrater tala om honom
i ännu varmare ordalag: huru han 418453 den
23 Augusti i affiren mellan Kreplin och Ro-
stock blifvit sårad af en sönderskjuten kanon-
lavett och afdånad förd till fältsjukhuset i Wis-
mar. Huru han en gång visade kamraten sitt
skadade ben, såsom ett ärofullt minne för-
värfvadt i vårt älskade fosterlands tjenst. —
,Under Stralsunds båda belägringar, heter det
vidare, ,var herr fanjunkaren och jag under-
officerare vid samma kompani, och ansågs han
slltid af mig såsom en oföränderligen tapper
och osviklig kamrat. Aldrig bördes ban, un-
der våra långa mödor och mörka utsigter, kla-
sa, utan så långt ban kunde sökte han upp-
muntra och ingifva soldaten hopp under vårt
visade, fast fruktlösa mod vid Säfvar och
Rathan.,
En annan kamrat från denna tid omtalar, att
han besökte den sårade på sjukhuset i Wismar.
En gång, då läkaren aftog förbindningen, fick
ag se en ryslig syn, säger han; hela benet
syntes förderfvadt, hvilket gaf mig anledning
råga, om denna blessyr kunde läkas utan be-
nets aftegning, hvartill läkaren svarade med en
kakning på hufvudet. Efter hemkomsten från
kriget, hörde jag min kamrat ofta klaga öfver
en olidlig värk i benen, hvilken nödgada honom