Det var hit krigarens enka tog sin tillflyk och bad att få förevisa sin eflidne mans betyg och hemställde om icke på grund af dessa hor kunde hoppas någon förhöjning i det alltför: knappa understödet. Dessa betyg, hon hade att förevisa, vittnade alla om den aflidne soldatens ådagalagda tapperhet och ärliga vandel. Hans chef intygar, att han under sin tjenstetid från och med 41805 till och med 4820 (mönsterrullorna utvisa att hans tjenstetid vid regementet inalles uppgick till 23 år), då han i följd af en blessyr måste taga afsked, utmärkt sig genom sin skicklighet och sitt välförhållande,. Hans kamrater tala om honom i ännu varmare ordalag: huru han 418453 den 23 Augusti i affiren mellan Kreplin och Rostock blifvit sårad af en sönderskjuten kanonlavett och afdånad förd till fältsjukhuset i Wismar. Huru han en gång visade kamraten sitt skadade ben, såsom ett ärofullt minne förvärfvadt i vårt älskade fosterlands tjenst. — ,Under Stralsunds båda belägringar, heter det vidare, ,var herr fanjunkaren och jag underofficerare vid samma kompani, och ansågs han slltid af mig såsom en oföränderligen tapper och osviklig kamrat. Aldrig bördes ban, under våra långa mödor och mörka utsigter, klasa, utan så långt ban kunde sökte han uppmuntra och ingifva soldaten hopp under vårt visade, fast fruktlösa mod vid Säfvar och Rathan., En annan kamrat från denna tid omtalar, att han besökte den sårade på sjukhuset i Wismar. En gång, då läkaren aftog förbindningen, fick ag se en ryslig syn, säger han; hela benet syntes förderfvadt, hvilket gaf mig anledning råga, om denna blessyr kunde läkas utan benets aftegning, hvartill läkaren svarade med en kakning på hufvudet. Efter hemkomsten från kriget, hörde jag min kamrat ofta klaga öfver en olidlig värk i benen, hvilken nödgada honom