en öm och trogen vän, var hon alldeles rådvil och förlorad. Nu gälde det att försöka det yt: tersta; och hon, som var uppfödd i lycka oct Ööfverflöd, hvars öde det fordom varit att gifva snarare än mottaga, måste nu, med bönskrifter i hand, vädja till barmhertigheten hos de rik: och mäktiga... bland hvilka hon tyst räknade mer än en frände, mer än ett namn som tillhörde hennes eget stamträd. I vestibulen af kongl. slottets östra flygel, der segrens och ryktets gudinnor sväfva i taket och rikskanslern Oxenstiernas kolossala staty är till finnandes, går, tätt förbi densamma, en gång till höger. Längst i fönden står en spöklik pump, förbi hvilken gången kröker tvärt till venster. Här, i ångan från de kungliga köken, biand brådskande kockar och boflakejer, ser man en väldig skara af nödens barn alla dagar tåga fram. Vid yttersta ändan af denna gång synes en fyrdelad dunkel glasruta såsom en ledstjerna tindra vandraren emot. Hit tyckes. postens instruktion, att förhindra sämre klädda personer och tiggare från att stanna i gångarne, icke sträcka sig; ty man finner vanligen och företrädesvis en mingd dylika personer alla dagar ståeade i denna gång. Här går språkröret, genom bvilket den fattiges klagan och bön skola hinna thronen, om de icke, såsom de beryktade klocktonerna, frysa fast på vägen. Här är det som Konungens hofförvältning och de fattiges sakförvaltning förehafvas, den ena på venster, den andra på höger hand. Det är Hofmarskalksembetet, såsom inskriften på dörren tillkännagifver. Suplikanten inlåtes i ett ljust och gladt rum, så ljust och gladt, att man skulle känna ett helt lätt hjerta i silt bröst, om man icke händelsevis kommit dit med zett så tungt. Inom delta är ännu :ett annat; lika leende rum, hvarest, på ömse sidor om en hög skripulpet, ändtligen befinna sig nåden och nö-, den ansigte mot ansigte,