LINGS EGENHETER SASOM SKALD OCH MENNISKA. Uti ett minnestal af Atterbom i Svenska akad. handlingar förekomma följande intressanta uppgifter rörande skalden Ling: När andeyran fattade honom, skedde dikterandet (i den sednare tiden af sin lefnad författade han merendels på det vis, att han för någon yngre förtrogen dikterade till uppskrifning sin bildningsgåfvas utgjutelser) under häftigt vandrande i rummet åt alla riktningar och å:börder af den våldsammaste art. Då framstörtade hans verser i skaror, liksom väpnade i massa, och försvarade såsom fäktande i massa sin plats — om än med det myckna stora och hänförande åtskilligt annat kom att följa med, som icke tål skärskådas vid närmare vapensyn. Att i upptecknandet hålla jemnsteg med den fart, hvarmed verserna svallade öfver hans läppar, var för den skrifvande vanligtvis ogörligt; icke heller tåite han att denne frågade honom eller bad honom upprepa, hvartill dessutom kom den särskilta brydsamhet, att han med slik diktering kunde fortfara hela dagen, utan behofaf kroppslig vederqvickelse, utan hunger och törst samt fordrade af sin biträdare detsamma. Uppskref han sina ingifveiser sjelf, så gjorde han det ofta i brådskan pä något enkom sällsamt sätt, t. ex. liggande på golf vet framstupa öfver ett folioark af grofvaste pap per och raspande på detta pspper med penna, mec blyerts eller rödkrita, så kraftigt, att man utanföi på långt afstånd hörde deras födelse. (Så hafvå vi af trovärdiga personer hört berättas, att då un der tryckningen af hans Gylfe, första upplagan sättaren behöfde en eller annan sida manuskript för att få arket fullt — som ofta hände — författaren dikterade för honom denna sida, och då han naturligtvis ej kunde sätta så fort som Ling dikterade, han liggande på golfvet i tryckeriet hopraspade det felande, till icke ringa förundran föl kommande och gående.) Om den tystnad och still het, som författare vanligen äska inom och uton sitt arbetsrum, var hin justicke nogräknad. Tvert om, ett visst omgifvande buller och bång verkad