LINGS EGENHETER SASOM SKALD OCH
MENNISKA.
Uti ett minnestal af Atterbom i Svenska
akad. handlingar förekomma följande intres-
santa uppgifter rörande skalden Ling:
När andeyran fattade honom, skedde dikteran-
det (i den sednare tiden af sin lefnad författade
han merendels på det vis, att han för någon yn-
gre förtrogen dikterade till uppskrifning sin bild-
ningsgåfvas utgjutelser) under häftigt vandrande i
rummet åt alla riktningar och å:börder af den
våldsammaste art. Då framstörtade hans verser i
skaror, liksom väpnade i massa, och försvarade så-
som fäktande i massa sin plats — om än med det
myckna stora och hänförande åtskilligt annat kom
att följa med, som icke tål skärskådas vid närmare
vapensyn. Att i upptecknandet hålla jemnsteg med
den fart, hvarmed verserna svallade öfver hans läp-
par, var för den skrifvande vanligtvis ogörligt; icke
heller tåite han att denne frågade honom eller bad
honom upprepa, hvartill dessutom kom den sär-
skilta brydsamhet, att han med slik diktering kunde
fortfara hela dagen, utan behofaf kroppslig veder-
qvickelse, utan hunger och törst samt fordrade af
sin biträdare detsamma. Uppskref han sina ingif-
veiser sjelf, så gjorde han det ofta i brådskan pä
något enkom sällsamt sätt, t. ex. liggande på golf
vet framstupa öfver ett folioark af grofvaste pap
per och raspande på detta pspper med penna, mec
blyerts eller rödkrita, så kraftigt, att man utanföi
på långt afstånd hörde deras födelse. (Så hafvå
vi af trovärdiga personer hört berättas, att då un
der tryckningen af hans Gylfe, första upplagan
sättaren behöfde en eller annan sida manuskript
för att få arket fullt — som ofta hände — författaren
dikterade för honom denna sida, och då han na-
turligtvis ej kunde sätta så fort som Ling dikte-
rade, han liggande på golfvet i tryckeriet hopra-
spade det felande, till icke ringa förundran föl
kommande och gående.) Om den tystnad och still
het, som författare vanligen äska inom och uton
sitt arbetsrum, var hin justicke nogräknad. Tvert
om, ett visst omgifvande buller och bång verkad