få fall, några tullförhöjningar, och dessa voro så välgrundade och billiga, att de icke allenast af Ständerna biföllos, utan de flesta sedermera äfven utaf kommersekollezium och general tullstyrelsen i hufvudsaken tillstyrktes, såsom tullförhöjningarne å balfylleväfnaäder och dukar, å helylleväfnader andra slag, å smidesarbeten, å bleckslagareoch lackerade arbeten, af hvilka slutligen allrastörsta delen öckså af Regeringen godkändes. Andra afdelningen af insändarens tillvitelser är således i hvarje punkt befunnen lika grundlös, lika osannfärdig, som -den första. Insänderen begifver sig slutligen på ett fält, hvarthän replikanten ogerna följer honom. Det enskilda lifvets krets är och bör vara fridlyst; kollationen i frimurareordens lokal hade helt och hållet karakteren af ett enskildt samqväm; hvad derinom föreföll tillhör ej publiciteten, och replikanten skulle följa insändarens förkastliga efterdöme, om: han äfven i en defensiv syftning dervid uppehöll sig. Att kollationen ej kunde hafva utgått ifrån den afsigt insändaren tillägger densamma, bevisas klarligen deraf, att alla vid riksdagen behandlade tullfrågor voro långt före denna kollation afgjorda. I ett gladt lag, då men tror sig vara bland vänner, talas hjertats språk och vägas ej orden. Det är visst möjligt, stt några bland de skålar, som föreslogos, och tal, som extemporerades, misshagade insändaren, såsom icke öfverensstämmande med hans åsigter, eller framställde med den talang, som onekligen är honom förbehållen; möjligt ock att detta misshag gick så långt, ait han lemnade sällskapet. De inbjudande och sällskapet hafva då att beklaga sig, som förorsakat honom detta obehag. Att insändaren, oaktadt sine kända opinioner, var bland de bjudna, bevisar dock till de inbjudandes fördel, att de hysa aktning för andras äfven skiljaktiga öfvertygelser, och att den oskyldiga kollation, till hvilken de tagit sig friheten att invitera insändaren, icke var någon kotterieller partitillställning.