få fall, några tullförhöjningar, och dessa voro så
välgrundade och billiga, att de icke allenast af
Ständerna biföllos, utan de flesta sedermera äfven
utaf kommersekollezium och general tullstyrelsen i
hufvudsaken tillstyrktes, såsom tullförhöjningarne å
balfylleväfnaäder och dukar, å helylleväfnader andra
slag, å smidesarbeten, å bleckslagare- och lackerade
arbeten, af hvilka slutligen allrastörsta delen öckså
af Regeringen godkändes. Andra afdelningen af
insändarens tillvitelser är således i hvarje punkt
befunnen lika grundlös, lika osannfärdig, som -den
första. -
Insänderen begifver sig slutligen på ett fält,
hvarthän replikanten ogerna följer honom. Det
enskilda lifvets krets är och bör vara fridlyst;
kollationen i frimurareordens lokal hade helt och
hållet karakteren af ett enskildt samqväm; hvad
derinom föreföll tillhör ej publiciteten, och repli-
kanten skulle följa insändarens förkastliga efter-
döme, om: han äfven i en defensiv syftning dervid
uppehöll sig. Att kollationen ej kunde hafva ut-
gått ifrån den afsigt insändaren tillägger densamma,
bevisas klarligen deraf, att alla vid riksdagen be-
handlade tullfrågor voro långt före denna kollation
afgjorda. I ett gladt lag, då men tror sig vara
bland vänner, talas hjertats språk och vägas ej
orden. Det är visst möjligt, stt några bland de
skålar, som föreslogos, och tal, som extemporerades,
misshagade insändaren, såsom icke öfverensstäm-
mande med hans åsigter, eller framställde med den
talang, som onekligen är honom förbehållen; möj-
ligt ock att detta misshag gick så långt, ait han
lemnade sällskapet. De inbjudande och sällskapet
hafva då att beklaga sig, som förorsakat honom
detta obehag. Att insändaren, oaktadt sine kända
opinioner, var bland de bjudna, bevisar dock till
de inbjudandes fördel, att de hysa aktning för an-
dras äfven skiljaktiga öfvertygelser, och att den
oskyldiga kollation, till hvilken de tagit sig frihe-
ten att invitera insändaren, icke var någon kotteri-
eller partitillställning.