yvylja gola Uucn CH ITOICULavISC UeTJOT ; att de höga tullsatserna icke mnedsattes vid riksdagen, utan lemnades oförändrade, så vore jemväl, i stöd af nu detaljerade omständigheter, detta tadel icke mera rättvist. Den klandersjuke, scm älskar att häckla och anmärka allt, vore nemligen, för den händelse att en slik förebråelse nödvändigt emot någon skulle göras, äfven al billigheten förpligtad att rigta den sistnämnda anmärkningen, icke mot Ständerna utan emot Regeringen, som, då den inom sig hade beslutat att ej förlänga konventionen och att lemna de från ryska siden öppnade nnderbandlingarne utan gehör, ändock förmligt uppmanade Ständerna, att uti 1841 års tulltaxebestämmelser, deribland naturligtvis de framför allt vigtiga afgifterne å lifsmedel! inräknade, icke göra någon rubbning. Ett Riksstånd, nemligen Borgareståndet, gjorde det oaktadt uti tulltaxeförslagets från förra taxan bibehållne bestämmelser rörande viktuålievaror, tvenne nedsättningar, -hvartill förklaringsgrunden torde igenfinnas deruti, att, i anseende till en mängd ledamöters hemresa under julhelgen, detta j! Riksstånd. hade längre inpå nya året uppskjutit!i att diskutera Bevillningsutskottets betänkande, ige-: nom hvilket uppskof det hann blifva kändt och : stillförlitligen kändt, att konventionen icke blifvit Törnyad. Men just diskussionen om dessa tullnedsättningar ädagalägger än mer till öfverflöd sanningslösheten af insändarens smädliga föregifvande,: att vissa ledamöter af Ståndet skulle hafva yrkat! och föranstaltat ytterligt höga afgifter å landtmanna1 och viktua!ie-varor, för att dymedelst förleda och !! likasom muta Bondeståndet att vice versa göra ett dylikt handtag i afseende på handtverkerioch: fabriks:varor. Det tilldrog sig nemligen, att då tulltaxan förevar till öfverläggning i Borgareståndets plenum den 46 Januari 1845, herr vice talsmannen Brinck, med hemtad anledning af finska hande!s-konventionens upphörande, föreslog, det tullafgisten å fläsk skulle nedsättas ifrån 4 rdr 32 sk. per lisp. till 32 sk, och å smör ifrån 2 rdr 24 sk. till 4 rdr 46 sk. per lisp. Hade nu, såsom insändaren föregifver, i Borgareståndet funnits le-Gamöter, de der föranstaltat den höga afgiften, för att dymedelst förbinda :-sig Bondeståndets medlemmar, så skulle de väl, framför allt vid ett sådant : tillfälle, hafva varit nödgade att uppträda, och med ifver, emot br vice talmannens propositioner. Men hände något sådant? Nej, ingen enda bland de af insändaren utpekade ledamöterne yttrade sig ens -med en halfdragen anda deremot; och hr vice talmannens förslag biföllos utan votering. Således är äfven insändaren genom denna omständighet beslagen med osanning. Allt hvad insändaren påstått och förespeglat om tutförhöjningar å smör och viktualievaror under riksdagen och om fabriksoch manufaktur-interes1 -senas representanter, såsom upphofsmän och tillställare deraf, är således icke annat än digt ochi fabel, men, på sätt bevisadt blifvit, en fabel, sam-la mansatt i den moraliskt dåliga afsigten att belackal1 och skada. Då denna digt utgör sjelfva grundva-l1 len, eller likasom hufvudkompositionen, hvarpå insänderen byggt sina öfriga osanningar och me-l. -delst hvilka han bjudit till att gifva dessa ett utseende af fasthet och sammanhang, så har repli-l. kanten i vederläggningen deraf varit tvungen att -gå. något utförligare tillväga. -Vid expedierandet af insändarers öfriga fabler kan replikanten varal kortare. När grunden har ramlat, faller huset af -sig sjelft. . Den andra fabeln i ordningen, som insändaren uppdukar, är föregifvandet, att det egentliga, i bakgrunden dolda syftemålet med de förmenta tullförhöjningarne å lifsmedel skall hafva afsett förbud och höga tullafgifer för de fabrikater som uppkomma genom en större förädling: Huruvida fabriksoch handtverkeriintressenas representanter inom sig hyste dylika önskningar, torde böra lemnas derhän, såsom lika omöjligt att känna och afgöra, både för replikanten och insändaren. Det vissa är, att. några bemödanden för det uppgifna syftemålet hvarken gjordes eller ens behöfde göras. Å ena sidan hade Regeringen sjelf uppmanat Ständerna att icke göra någon ändring i tullsystemet — en uppmaning, som ensam var tillräcklig att försäkra de ifrågavarande intressena om införselsförbudens och de höga tullafgifternes bestånd — och 3 andra sidan rådde hos en ofantlig pluralitet åtminstone inom tre riksstånd en så restriktif anda, satt de omförmäldte förädlingsintressena, äfven utan detta steg af Regeringen, borde kunna anse sig fullt trygga emot rubbning af det hittills varande 4ullsystemet. Denna restriktiva anda hade blifvit föranledd utaf den stora silfverutförseln de nästfögående åren och det nödtvång att, för bankens och realisationens räddning, på allt: sätt minska importen, hvari man derigenom ansåg sig försatt; och huru stark denna restriktiva anda var, eller huru angelägen importens inskränkning ansågs. af opinionen, derom vittna de flera tullförhöjningar å betydliga konsumtionsartiklar, såsom vin, sviskon, Zaffe, tisgryn m. m., de der alldeles icke utgingo ifrån förädlingsinteressena, och de än flere, som visst icke i öfverensstämmelse med dessa interessens sannskyldiga fördel lades på åtskilliga råämnen, såsom tobaksblad och stjelk, råsocker, hudar m. m. När derföre ändamålet förut var vunnet, och, än mer, på förhand kunde inses vara det, hvartill skulle då dylika ansträngningar och intriger, som insändaren förespeglar, hafva tjenat? De hade ju varit alldeles öfverflödiga; och icke mindre voro, under en så gynnsam opinionens stämning, Je tidningsartiklar o. d., hvarom insändaren språkar, ett rent öfverflödsverk, i fall de någonsin exi-.sterat utom i insändarens nu uppgjorde digt, hvari äfven denna fabel kan passa som inslag i väfven. Att en industriell societet, eller flere sådane i förening, likasom andra associationer eller enskilda personer, när de: hafva frågor anhänginge hos Regering, domstolar, embetsverk eller Rikets Ständer och deras delegationer, och likaså om de behöfva meddela allmänheten upplysning i något ämne, för uppsättning af deras tankar och utförandet af deras angelägenheter engagera ett ombud, lärer billigtvis ingen kunna finna anmärkningsvärdt, och på hvad sätt de med ett sådant ombud kontrahera. antingen för hvarje tillfälle eller efter ärs ackord, torde också få vara deras ensak. De industriella interessena voro så vidt skiljde ifrån den ensidig