den elegans, den precisa afrundning, som båd
;I dessa tonsättare, isynnerhet Mayseder, erfordr:
och ådagalade för öfrigt i alla tre pjesern
nogsamt det mästerskap, ban äfven i den tek
niska delen af sin konst förvärfvat sig.
Bland vokalnummer hörde man Sexti ka
rakteristiska aria med obligatklarinett (ur Titus
sjungen med ganska vackert föredrag af m:
Fundin, och ackompagnerad af hr Böhme me
I precision och god nyansering. Den tempoför
ändring, som i allegrot anbringades utan kom
ponistens föreskrift, synes oss i öfrigt verk
något störande på det helas gång och had
heldre bordt uteblifva. — Den förträffliga qvar
tetten ur Don Juan (mamsellerna Fundin oc!
Ebeling, herrar Strandberg och Walin) gaf
med förtjenst, hvilket ock kan sägas om duet
ten för mansröster ur Mozarts Enlevering (hr
Strandberg och Walin), oaktadt hr Walin na
turligtvis ej kunde gifva Osmins sång såson
konsertparti med behörig humor. Duetten mot
togs med stormande bifall, och måste sjunga
da capo, hvilket vi betrakta såsom gynnande
auspicier för den ypperliga operans scenisk:
representation, hvilken säges vara påtänkt a
kongl. teaterdirektionen. — För öfrigt måste vi
här anmärka det alltför starka ackompagnemen-
tet, hvilket betydligt försvårade sångarnes ny-
ansering; i allmänhet ackompagnerade man
denna afton nog starkt, och synnerligast borde
valdthornen behita sig om ett mera stilla och
blygsamt väsende.
Mången påminner sig kanhända, huru Beetho-
vens tre:s. k. Rasoumowsky-qvartetter ännu
för ett par decennier sedan voro oförstådde och
ansågos såsom musikaliska missfoster, då nu
deremot deras romantiska skönhet, deras djerfva
fantasiflygt, deras utomordentligen konstrika ar-
bete äro föremål för verldens beundran. Må-
hända är ock den i början ännu mera än hans
båda föregångare missförstådde Beethoven i
vår tid den mest populäre bland det stora tri-
umviratet, och detta synes i sin mån äfven af
den synnerliga förkärlek, hvarmed nämnde
qvartett-kompositioner numera spelas också hos
oss. Hvarföre gaf man då denna afton blott
ett par fragmenter ur den herrliga Cdurs-qvar-
tetten? ty de tvenne första satserna deraf gin-
gos förbi, och de båda sista var allt, hvarmed
man bevärdigade oss. Möjligt är det visserli-
gen, att pjesen i sitt fullständiga skick skulle
ha gått förlorad för flera bland åhörarne, men
sådan den nu gafs, måste den förfela sin behö-
riga effekt hos alla. En ruin, hur intressant
len för öfrigt än må vara, är och förblifver
lock alltid en bedröflig anblick. — Förlusten
if det uteslutna b!ef imedlertid först rätt kän-
var, då man fick höra, med hvilken precision,
vilken ensemble hrr Randel, VAubert, Schwarz
ch Sack utförde den så ytterst svåra kompo-
itionen.
Afven ett pianonummer gafs denna afton,
emligen Kuhlaus stora qvartett i Cmoll: ett
nästerverk af karakteristisk hållning och gedi-
et arbete. I detta afseende utmärker sig syn-
erligast finalet genom sin förträffligt arbetade
ga och dess naturliga sammanlänkning med
ufvudmotivet. Endast synes oss slutfallet i
dur ej hålla sig på lika höjd med det föregå-
nde. — Pianopartiet exeqverades af en musik-
Iskarinna, som i uppfattning och teknik ut-
ärkte sig serdeles fördelaktigt och påminde
m sin förträfflige lärare, hr van Boom, hvars
lida och mångsidiga spelsätt hon med fram-
ing synes hafva tagit till mönster.
Konsertlokalen var uppfylld af åhörare, hvilka
(trade det mest lifliga bifall vid hr Elvers
mtliga nammer. Äfven de öfriga numren mot-
gos med mycken acklamation, och i det hela
an denna soir räknas bland de mest intres-
nta musikarrangementer vi på länge öfver-
arit. —U—
—— — —-