den elegans, den precisa afrundning, som båd ;I dessa tonsättare, isynnerhet Mayseder, erfordr: och ådagalade för öfrigt i alla tre pjesern nogsamt det mästerskap, ban äfven i den tek niska delen af sin konst förvärfvat sig. Bland vokalnummer hörde man Sexti ka rakteristiska aria med obligatklarinett (ur Titus sjungen med ganska vackert föredrag af m: Fundin, och ackompagnerad af hr Böhme me I precision och god nyansering. Den tempoför ändring, som i allegrot anbringades utan kom ponistens föreskrift, synes oss i öfrigt verk något störande på det helas gång och had heldre bordt uteblifva. — Den förträffliga qvar tetten ur Don Juan (mamsellerna Fundin oc! Ebeling, herrar Strandberg och Walin) gaf med förtjenst, hvilket ock kan sägas om duet ten för mansröster ur Mozarts Enlevering (hr Strandberg och Walin), oaktadt hr Walin na turligtvis ej kunde gifva Osmins sång såson konsertparti med behörig humor. Duetten mot togs med stormande bifall, och måste sjunga da capo, hvilket vi betrakta såsom gynnande auspicier för den ypperliga operans scenisk: representation, hvilken säges vara påtänkt a kongl. teaterdirektionen. — För öfrigt måste vi här anmärka det alltför starka ackompagnementet, hvilket betydligt försvårade sångarnes nyansering; i allmänhet ackompagnerade man denna afton nog starkt, och synnerligast borde valdthornen behita sig om ett mera stilla och blygsamt väsende. Mången påminner sig kanhända, huru Beethovens tre:s. k. Rasoumowsky-qvartetter ännu för ett par decennier sedan voro oförstådde och ansågos såsom musikaliska missfoster, då nu deremot deras romantiska skönhet, deras djerfva fantasiflygt, deras utomordentligen konstrika arbete äro föremål för verldens beundran. Måhända är ock den i början ännu mera än hans båda föregångare missförstådde Beethoven i vår tid den mest populäre bland det stora triumviratet, och detta synes i sin mån äfven af den synnerliga förkärlek, hvarmed nämnde qvartett-kompositioner numera spelas också hos oss. Hvarföre gaf man då denna afton blott ett par fragmenter ur den herrliga Cdurs-qvartetten? ty de tvenne första satserna deraf gingos förbi, och de båda sista var allt, hvarmed man bevärdigade oss. Möjligt är det visserligen, att pjesen i sitt fullständiga skick skulle ha gått förlorad för flera bland åhörarne, men sådan den nu gafs, måste den förfela sin behöriga effekt hos alla. En ruin, hur intressant len för öfrigt än må vara, är och förblifver lock alltid en bedröflig anblick. — Förlusten if det uteslutna b!ef imedlertid först rätt känvar, då man fick höra, med hvilken precision, vilken ensemble hrr Randel, VAubert, Schwarz ch Sack utförde den så ytterst svåra kompoitionen. Afven ett pianonummer gafs denna afton, emligen Kuhlaus stora qvartett i Cmoll: ett nästerverk af karakteristisk hållning och gediet arbete. I detta afseende utmärker sig synerligast finalet genom sin förträffligt arbetade ga och dess naturliga sammanlänkning med ufvudmotivet. Endast synes oss slutfallet i dur ej hålla sig på lika höjd med det föregånde. — Pianopartiet exeqverades af en musikIskarinna, som i uppfattning och teknik utärkte sig serdeles fördelaktigt och påminde m sin förträfflige lärare, hr van Boom, hvars lida och mångsidiga spelsätt hon med framing synes hafva tagit till mönster. Konsertlokalen var uppfylld af åhörare, hvilka (trade det mest lifliga bifall vid hr Elvers mtliga nammer. Äfven de öfriga numren motgos med mycken acklamation, och i det hela an denna soir räknas bland de mest intresnta musikarrangementer vi på länge öfverarit. —U— —— — —