DJURET-.
(Ur oFår gån, af ÖNKEL ÅDAM.)
Alexander von Humboldt besökte en gång en
underjordisk grotta i Central-Amerika; hålans
ingång nästan spärrades af tropiska växter, som,
svällande af lifskraft och fostrade under en glö-
dande sol, prålade med tusen blommor, hvilkas
vällukt doftade öfver nejden. Naturforskaren
nedsteg i det underjordiska mörka riket och
letade sig fram v.d stranden af en bäck, som
sorlade i djupet; och äfven här fann han väx-
ter; de voro icke lika någon af dem han sett
deroppe i dagen; deras hjertblad hade förvuxit
till oformliga klumpar; deras stänglar voro hvita,
färglösa och sjukliga, utan blad och utan blom-
mor, och likväl, säger Humboldt, voro dessa af
samma slägte som de, hvilka i så yppig grön-
ska betäckte ingången, men mörkret hade gjort
dem färglösa och förstört formen. Den store
naturforskaren kunde dock ej igenkänna dem;
han blott gissade, att de voro desamma. Men-
niskoforskaren gör, då han anställer ett besök
inom den oupplysta, den råa menniskoklassen,
samma erfarenhet som Humboldt; han träffar
på djupet menniskor, till den grad förändrade
från det ursprungliga, att de blifvit oigenkänn-
liga; likasom Humboldt ej kunde igenkänna
blommorna, solens bilder, i de spöklika forma-
tioner han fann i hålans mörker, så förmår
denne ej heller igenkänna menniskan, gudsbil-
den, i den förvuxna, spöklika menniskohamn
han hittar i okunnighetens djup. På begge stäl-
lena ligger orsaken deri, att de uppvuxit i mör-
ker; menniskobjertat så väl som blomman rul-
lar ej opp sina blad, om den ej träffas af Jju-
set; knoppen förväxer, förändras, öfvergår slut-
ligen till en nära organisk massa, då den om-
slutes af natten.
Om någon gör sig mödan att studera den
Pariaskast, som vppväxer ibland oss och som
befolkar hufvudstadens gator med sjukliga tig-
gare och våra fängelser med brottslingar, finner
man klart, att den till största delen kan anses
bestå af fullvuxna barn, som, nästan utan att
sjelfve veta deraf, begå brott och som trotsa