af mina gamla vänner, — och — och de kännas inte vid mig, de; ack, fader klockare, låt mig bli qvar tills det mörknar; jag hinner nog hem innan natten, det är bara halfmilen dit till torpet. — Gå hem? frågade klockaren, förundrad. Ja hem, fader klockare, till Anna Stina och barnena.s Klockaren ryggade ett steg tillbaka, en bitter känsla af medömkan stack som en törnetagg in i hans bröst; — nå, Lars Anders, hvad skall du der och göra?, — pÅ ja ni kan hä rätt, fader klockare, jag har ingenstädes att göra, öfverallt kommer jag til skam och skadä; — men Anna Stina skall ändå bli glad, stackårs qvinna. Skall hon bli glader?, frågade klockaren, jag tror knappt, att du råkar Anna Stina. Huru då?, frågade Lars Anders och darrade på rösten. Jo, ser du, Lars Anders,) sade klockaren, hon är inte mera der hemma. Hvar då i Guds namn ? frågade den tilltalade med stigande ångest. Jo, ser du, Anna Stina var sjuk, då du for på slottet., Ja jag vet; men det var efter pojken det. Och ser duy fortfor klockaren, hon blef sjukare sedan, och — Och?, frågade den förskjutne, med kallsvetten på pannan och med vidt uppspärrade ögon, och?, — Käre Lars Anders, hon är hos Gud och det hlla barnet också. Utan ett ord till svar slog mannen ner ögonen och lät händerna falla liksom förlamade ned vid sidorna, så stod han ända till dess klockaren skakade honöm och ropade: Hör du, Lars Anders!;Ja — ja, hvad är det? Du skall bedja till Gud, så får du tröst och bjelp. Ja, — jag skall bedja, — ja det skall jag, sade den förkrossade, utan att tänka derpå.