af mina gamla vänner, — och — och de kän-
nas inte vid mig, de; ack, fader klockare, låt
mig bli qvar tills det mörknar; jag hinner nog
hem innan natten, det är bara halfmilen dit
till torpet. — Gå hem? frågade klockaren,
förundrad. Ja hem, fader klockare, till Anna
Stina och barnena.s Klockaren ryggade ett steg
tillbaka, en bitter känsla af medömkan stack
som en törnetagg in i hans bröst; — nå, Lars
Anders, hvad skall du der och göra?, — pÅ ja
ni kan hä rätt, fader klockare, jag har ingen-
städes att göra, öfverallt kommer jag til skam
och skadä; — men Anna Stina skall ändå bli
glad, stackårs qvinna. Skall hon bli glader?,
frågade klockaren, jag tror knappt, att du rå-
kar Anna Stina. Huru då?, frågade Lars
Anders och darrade på rösten. Jo, ser du,
Lars Anders,) sade klockaren, hon är inte mera
der hemma. Hvar då i Guds namn ? frågade
den tilltalade med stigande ångest. Jo, ser du,
Anna Stina var sjuk, då du for på slottet.,
Ja jag vet; men det var efter pojken det.
Och ser duy fortfor klockaren, hon blef sju-
kare sedan, och — Och?, frågade den för-
skjutne, med kallsvetten på pannan och med
vidt uppspärrade ögon, och?, — Käre Lars
Anders, hon är hos Gud och det hlla barnet
också. Utan ett ord till svar slog mannen ner
ögonen och lät händerna falla liksom förlamade
ned vid sidorna, så stod han ända till dess kloc-
karen skakade honöm och ropade: Hör du,
Lars Anders!- ;Ja — ja, hvad är det? Du
skall bedja till Gud, så får du tröst och bjelp.
Ja, — jag skall bedja, — ja det skall jag,
sade den förkrossade, utan att tänka derpå.