JÅfven ådagalägger författaren — ett hos ama Itörer sällspordt förhållande — att ban ej saknar välde öfver formen, och ej heller skicklighet i instrumentationens svåra konst, om har än stundom missräknat sig på en instrumentaleffekt, någon gång ock förfelat detta lagom, som här är så svårt att träffa. : Hvad de serskilda karakterernas behandling vidkommer, så påträffss det egna förbållande, att hufvudpersonerna ej sjunga, likasom librettisten derigenom velat antyda deras obetydlighet. De patrullerande flickorna har han deremot behandlat mera con amore och kompositören har ej blifvit efter i denna skyldiga uppmärksamhet mot det täcka könet. Bland deras partier utmärker sig nattväktarevisan (G mo!l) genom en enkel rörande melodi, hvars vackra mellarsats bevarar den från enformighet, hvari den eljest lätt kunnat falla. Den derpå följande qvartetten för fruntimmersröster (G dur) intresserar genom sin bjertliga landtliga glädtighet, som imedlertid har föga gemensamt med den, som spritter i de nyfranska operetterna. Öfverhufvud aflägger aldrig tonsättarens sårgmö, icke ens då hon är som gladast, en viss decens, som imedlertid är förenad med för mycket behag för att misskiäda henne. — En karakter, som, ehuru episodisk, kompositören äfven behandlat med mycken förkärlek, är skolmästaren. Hans aria i sista akten är imedlertid för litet humoristisk, för att karakterisera bonom, och ville derföre ej riktigt slå an, oaktadt hr L. Kinmansons animerade utförande deraf. Hans skolscen är deremot i hvarje hänseende förtröfMigt behandlad. Författaren bar här med mycken humor parodierst de små abedariernas entoniga lexläsning, (och likväl derjemte sörjt för omvexling och rörlighet), deras nödställda belägenhet, då de ej kunna nöjaktigt redogöra för berget Sinais höjd, och deras slutliga sinneslättnad, sedan den myndiga preceptorn kommit deras svaga vetande till hjelp. — Denna komposition är derjemte utmärkt väl, hvad tyskarne kalla, gegliedert, hvilket äfven är förhållandet med flera bland operettens nummer. — Dolce, den glade, sorglöse konstnären, visar i sina toner ej alldeles samma friska, Lfliga lynne, som i sina ord: bans kupletter i första akten ega för litet färg för att återgifva det, och samma förhållande synes oss ega rum vid första aktens final, då flickorna tillfångataga honom. Deremot har författaren lyckats serdeles väl uti terzetten i 2:dra akten (A dur), när Dolce lär de båda flickorna att säga frasen jag älskar, med behörig amore. De olika nyanserna häruti äro väl träffade och gifva ett Lifligt förgspel, men erfordra ock ett fint bildad: sinne för att rätt uppfattas. — En bland de bäst lyckade numren är utan tvifvel äfven tablåscenen (C dur), då Dolce förevisar sina målningar, och isynnerhet scenen med första tablån, som föreställer ett holländskt bondbröllop, efter Teniers. Den ständiga rörligheten hos violinerna, den muntra dansmusikea måla ganska träffande bröllopsfolkets burleska lustighet, och de pikanta reflexioner, som flickorna tid efter annan inströ mellan artistens kommentarier öfver taflorna, gifva det hela ännu mera omvexling. — Bland körerna synes oss norrskenskören i första akten temligen lång och ej nog klar och öfverskådlig i formen. Herdarnes morgonsång i samma akt väcker deremot intresse såväl i anseende till sin melodiska som harmoniska behandling. Afven Fmolikören i första akten (Stillap) och stridskören i den sista utmärka sig, hvarje i sin genre, genom karakteristisk hållning och väl utfördt arbete. — Afven 2:ne melodramer förekomma i stycket; bland dessa är den ena, hvarmed Amalia (ryttmästarens fru) uttrycker sin sorg, visserligen väl uttänkt, dock synas oss idgerna ej hafva nog elegisk lyftning, för att fullkomligen uttrycka situationens karakter. Bättre lyckad är fru v. Thurns (den äldres) melodram, i det det röjer mera fåntasi, mera omv:xling, än den föregående. Aeckompagnemenrtet af de bakom scenen placerade blåsinstrumenterna göra här en ganska godj effekt. Operan gafs i det hela taget med esprit och noggrannhet, både hvad spel och sång beträffar. I det förra afseendet utmärkte sig fruarne l: Hjortsberg (Amalia) och Bock (fru v. Thurn d. 5.) serdeles fördelaktigt. Hr L. Kinmansonj! saf skolmästaren med mycken komisk kraft,! och skulle säkerligen gjort ännu mera effekt, om sjelfva rolen hade varit på något sätt ingripande i hufvudhandlingen. Dolce fann uti hr Strand-! berg en god representant, som blott måhända ! här och der kunnat inlägga något mera lif il sin aktion. Detta slags roler äro imedlertid ej riktigt öfverensstämmande med hr S:s genre. ! Bondflickornas roler gåfvos ganska väl af mamsellerna Ström, Fundin, Ebeling, Torslow och Delecn; m:ll Ebeling innehade det första bland dessa partier, och hennes vackra röst tog sig ganska väl ut, isynnerhet i hennes visa i första akten. Slutligen bör man ock med beröm nämna tvenne små elever, som föreställde ryttmästarens barn och ådagalade vackra anlag för ;cenen. Då dels åtskilliga längder i musiken sedan örsta representationen blifvit borttagne, dels tt par nummer, som alltför mycket uppehö!lo 4