ATUnSKU KHUUSTdINNCE. TEATER. BYN I BERGEN. Operett af P. C. Boman. Om det öfverhufvud ej händer alltför ofta, at! mucikalisk-dramatiska verk af inhemskt arbete vandra öfver vår scen, så är det ännu sällsyntare att de till författare hafva personer, som endast till rekreation och på lediga stunder få offra åt sånggudinnorna. Det tonverk, hvarom vi nu tala — må för öfrigt dess totalverkan från scenen hafva lyckats i mer eller mindre mån — behöfver imedlertid ej denna sköld, för att nämnas med aktning af alla, som värdera en författares bemödanden att gifva sina sckildringar sanning och gediegenhet, helst då i flera fall förmåga härtill ej saknats. Innehållet af operans librett är i få ord anfördt: en ung, tapper krigare — ryttmästaren von Thurn — har ryckt sig ur sin familjs sköte, för att deltaga i fosterlandets försvar. För att göra sitt förebafvande ännu gagoeligare, har han medtagit samtliga vapenföra innevånarne i -den by, som lyder under bans gods, hvarföre vi träffa de qvarblene femininerna i utöfvandet af hvarjehanda kommunala bestyr, som eljest fått blifva ogjorde, och således uppträda i styckets början 3 landtliga amazoner i egenskap af välbeställda nattväktarinnor, utrustade med tjenstens attributer. Åtskilliga äfventyr afbryta deras ensliga vandring, hvaribland ett norrsken förorsakar dem, såsom mindre bevandrade i naturläran, mycket bryderi, och ännu mera en hvit gestalt, som isynnerhet injagar byns skolmöstare en stor förskräckelse: Det förmenta spöket befinnes imedlertid snart vara ryttmästarens fru, som begifvit sig åstad för att åt de tystlåtna stjernorna anförtro sin smärta öfver sin makes förmodade död. Af mera vigt är ertappandet af tvänne främmande manspersoner, dem flickorna tillfångataga såsom spioner. Den ene bland desse är ingen annan än ryttmästaren sjelf, som blifvit så illa medfaren i striden, att han nödgats tänka på återtåget, och för att småningom bereda sin maka på anblicken af sitt vanställda utseende; har han förklädt sig såsom lärling hos en ung målare, Dolce, hans förtrogne vän, hvilken nu åtföljer honom. De båda misstänkta föras till slottet, der deras oskuld snart uppdagas, och nu förevisar artisten åtskilliga taflor, hvaribland några lifligt erinra ryttmästarens familj om dess förmodade förlust, men derjemte omsider föranleda upptäckten af att ban lefver, ehuru vanställd — och. nästa ögonblick omfamna de lyckliga maåkarne hvarandra. — Efter denna händelse, som rätteligen bordt sluta pjesen, följa åtskilliga scener, som, ehuru tacksamma för den musikaliska behandlingen, dock stå utan egentligt sammanhang med handlingen; vid styckets slut återvända de tappra krigarne, hvilka det uppskrämda landtfolket i början tar för fiender, man underrättas att fred erhållits, och allmän fröjd och gamman slutar det hela. Det är naturligt, att intresset uti en dramatisk handling bör väckas och underhållas antingen genom hufvudpersonernas karakterer, eller genom intrigens sinnrikhet och mångfald, eller ännu heldre genom bida. I närvarande librett eger intet af dessa fall rum: tvertom äro hufvudpersonerna så qvalificerade, att deras öde ej ligger åskådaren det ringaste om hjertat, intrigen är för obetydlig alltigenom, för att väcka någon synnerlig uppmärksamhet, och dessutom slutar den redan i midten af sista akten. Hade deremot afsigten med ryltmästarens förklädning varit att pröfva sin makas trohet, och utgången häraf varit i någon mån tvifvelaktig, så hade ändå något intresse kunnat uppstå; men nu är hans enda intention med hela. proceduren att ej alltför hastigt öfverraska henne: ett det mest odramatiska motiv, som låter tänka sig. Men hufvudbandlingen är egentligen blott en bisak, tillkommen för att gifva stycket någon yttre form: iniressei sladnar vid accessoirerna, vid åtskilliga roliga och