ATUnSKU KHUUSTdINNCE.
TEATER.
BYN I BERGEN.
Operett af P. C. Boman.
Om det öfverhufvud ej händer alltför ofta, at!
mucikalisk-dramatiska verk af inhemskt arbete
vandra öfver vår scen, så är det ännu sällsyntare
att de till författare hafva personer, som endast
till rekreation och på lediga stunder få offra
åt sånggudinnorna. Det tonverk, hvarom vi
nu tala — må för öfrigt dess totalverkan från
scenen hafva lyckats i mer eller mindre mån
— behöfver imedlertid ej denna sköld, för att
nämnas med aktning af alla, som värdera en
författares bemödanden att gifva sina sckildrin-
gar sanning och gediegenhet, helst då i flera
fall förmåga härtill ej saknats.
Innehållet af operans librett är i få ord an-
fördt: en ung, tapper krigare — ryttmästaren
von Thurn — har ryckt sig ur sin familjs sköte,
för att deltaga i fosterlandets försvar. För att
göra sitt förebafvande ännu gagoeligare, har
han medtagit samtliga vapenföra innevånarne i
-den by, som lyder under bans gods, hvarföre
vi träffa de qvarblene femininerna i utöfvan-
det af hvarjehanda kommunala bestyr, som el-
jest fått blifva ogjorde, och således uppträda i
styckets början 3 landtliga amazoner i egen-
skap af välbeställda nattväktarinnor, utrustade
med tjenstens attributer. Åtskilliga äfventyr
afbryta deras ensliga vandring, hvaribland ett
norrsken förorsakar dem, såsom mindre bevan-
drade i naturläran, mycket bryderi, och ännu
mera en hvit gestalt, som isynnerhet injagar
byns skolmöstare en stor förskräckelse: Det
förmenta spöket befinnes imedlertid snart vara
ryttmästarens fru, som begifvit sig åstad för
att åt de tystlåtna stjernorna anförtro sin smärta
öfver sin makes förmodade död. Af mera vigt
är ertappandet af tvänne främmande mansper-
soner, dem flickorna tillfångataga såsom spioner.
Den ene bland desse är ingen annan än rytt-
mästaren sjelf, som blifvit så illa medfaren i
striden, att han nödgats tänka på återtåget,
och för att småningom bereda sin maka på
anblicken af sitt vanställda utseende; har han
förklädt sig såsom lärling hos en ung målare,
Dolce, hans förtrogne vän, hvilken nu åtföljer
honom. De båda misstänkta föras till slottet,
der deras oskuld snart uppdagas, och nu före-
visar artisten åtskilliga taflor, hvaribland några
lifligt erinra ryttmästarens familj om dess för-
modade förlust, men derjemte omsider föran-
leda upptäckten af att ban lefver, ehuru van-
ställd — och. nästa ögonblick omfamna de lyck-
liga maåkarne hvarandra. — Efter denna hän-
delse, som rätteligen bordt sluta pjesen, följa
åtskilliga scener, som, ehuru tacksamma för den
musikaliska behandlingen, dock stå utan egent-
ligt sammanhang med handlingen; vid styckets
slut återvända de tappra krigarne, hvilka det
uppskrämda landtfolket i början tar för fiender,
man underrättas att fred erhållits, och allmän
fröjd och gamman slutar det hela.
Det är naturligt, att intresset uti en drama-
tisk handling bör väckas och underhållas an-
tingen genom hufvudpersonernas karakterer, el-
ler genom intrigens sinnrikhet och mångfald,
eller ännu heldre genom bida. I närvarande
librett eger intet af dessa fall rum: tvertom
äro hufvudpersonerna så qvalificerade, att de-
ras öde ej ligger åskådaren det ringaste om
hjertat, intrigen är för obetydlig alltigenom,
för att väcka någon synnerlig uppmärksamhet,
och dessutom slutar den redan i midten af si-
sta akten. Hade deremot afsigten med rylt-
mästarens förklädning varit att pröfva sin ma-
kas trohet, och utgången häraf varit i någon
mån tvifvelaktig, så hade ändå något intresse
kunnat uppstå; men nu är hans enda intention
med hela. proceduren att ej alltför hastigt öf-
verraska henne: ett det mest odramatiska mo-
tiv, som låter tänka sig. Men hufvudbandlin-
gen är egentligen blott en bisak, tillkommen
för att gifva stycket någon yttre form: iniressei
sladnar vid accessoirerna, vid åtskilliga roliga och