uti Art. III, att de förra stå i motsats, till de sednare. Författaren synes derjemte, vid denna uppställning, lägga mycken vigt uppå, och taga sig till föremål, att få tillbörligen skilja konstnärens och vetenskapsmanners utveckling och studium; så att den förre ej må få komma för nära den sednare. ?) Han har imedlertid, ibland de der fornsakernar, som voro hbans historiska samlingar och ej egentligen skulle höra till konstsakerp, upptagit: allehanda vapen, urnor, smycken, kostbara kyrkkärl, reliqvarier, krucifixer, bildverk från katholska tiden, upplysande både kyrkans och konstens historia; vapen och rustningar från riddaretiden,, myntsamling af högsta värde, dyrbarheter och konstsaker, m. m. Vi fråga nu Dagl. Alleh. författaren först: hvad äro väl alla dessa fornsaker, annat än sarut och synnerligen konstsaker); eller hvad är det som bestämmer dem, sins emellan och till deras tid och historiskhet, annat än formlifvet; och detta åter, är ej det konstnärens? Huru föreställer han sig väl en historiemålare, som ej behöfde hafva för ögonen alla dessa rustningar, -kiädedrögter, smycken, reliqvarier och bildverk, för att göra en tafia, den vi mest måste önska, ur vår forntid? Bildhuggaren sammaledes. Och architekten, som ej skulle behöfva se dessa bildverk, samt mynten. Det måste likväl ej vara författaren obekant, ati mången gång ett litet mynt återgifvit, med sin prägel, åt architekten byggnadsformer ur forntiden, hvilka annars förgångne, nu tjena honom Will mönster. Hvartill gagnar väl detta envisa delningsbegär: detta sofisteri för att få skilja saker som höra tillsammans: detta afstängande åt den vetenskapliga forskningen detta lärda guldkallveri för en annan sfer,? Etter ins. begrepp innefattar denna så kallade andra sfer för den vetenskapliga forskningen,, allt det som finnes, på jorden och i himmelen; och sannerligen, om vetenskapsmännen ej vilja låta oss andra menniskor — konstnärer och icke konstuärer — hafva något med allt detta att skaffa, eller deraf att lära, äfven utan deras hjelp; så skulle det ske orättvisa, och lemnas allt för litet åt den ena parten vid delningenr. De vetenskapliga forskningarne, af fornsaker, äro ett konststudium, och ingen ting annat. Endast genom konsikunskapens ögon gifva de data. Bortvisa då ej konsten, såsom skulle den orena vetenskapen; utan låt bida lära tillsammans, och hjelpa hvarannan; ty det behöfs. Tro icke heller, att konstnären ej har bebof af dessa fornsaker, såsom innefattande ingen ting skönt. Också de afbilda menniskolynnet, och ega tankar och uttryck, som, rätt förstådde, kunna blomstra i konstnärens sinne och hand. Särskilt, om för Norden ett eget konstlif skulle kunna bildas, omkring de nyss framträdde Gudarne; så måste hvarje form, om ock ännu rå, i vårt lands fornsaker, stå konstnären till buds, i sin egen gestalt. Författaren i Dagl; Alleh. har sjeli mycket väl och sannt yttrat — om de historiska samlingarne, af det man ämnat inrymma i vårt nationalmuseum — att de äro a! stor vigt för väckandet af nationalkänslan, för framkallandet af ett lifligare folkmedvetandel, Men hvarföre då icke ställa dem i nationalmuseum, och i folkströmmen: hvarföre innestänga dem hos den vetenskapliga forskningen,, som ej kan lida af att stundom få vädras med dem? Aila bataljmålningar, de på Drottningholm t. ex., äro utan tvifvel historiska; och såsom bilder af svenska vapnens segrar, rätt tjeclige att väcka nationalkänslan, och att framkalla ett folkmedvetande. Tillhöra väl också de uteslutande den vetenskapliga forskningen; men icke ett nationalmuseum? Huru nära, huru oskiljaktigt äro ej konstens verk — de monumentala i synnerhet — förbundna med historien? De äldsta tidernas historia äro de, ofta ensamme, eftersom monumenterna. äro det sista spår al menniskan: huru icke Egyptens, huru Indiens eller Orientens, huru Amerikas, huru alla länders äldsta byggnader? Huru här skilja vetenskap och konst och historia åt, i de fornsaker, som komma till museum? Ofta skulle inskriften höra till historien, och sjelfva materien konsten till; huru då skilja dem åt? Och hvad återstod väl af konsten, om den skulle stängas ute från sina egna minnen och sin his:oria? 2) Dagl. Alleh.-författeren har visst ieke gjort detta-i någon allvarlig anda af spott och spe: han visar sig uti allt en älsklig och human man; men han gör det, om vi tro rätt, af fördom, eller derföre att han ej nog erkelt betänkt frågan