uti Art. III, att de förra stå i motsats, till
de sednare.
Författaren synes derjemte, vid denna upp-
ställning, lägga mycken vigt uppå, och taga sig
till föremål, att få tillbörligen skilja konstnä-
rens och vetenskapsmanners utveckling och
studium; så att den förre ej må få komma för
nära den sednare. ?)
Han har imedlertid, ibland de der fornsa-
kernar, som voro hbans historiska samlingar
och ej egentligen skulle höra till konstsakerp,
upptagit: allehanda vapen, urnor, smycken,
kostbara kyrkkärl, reliqvarier, krucifixer, bild-
verk från katholska tiden, upplysande både kyr-
kans och konstens historia; vapen och rustnin-
gar från riddaretiden,, myntsamling af högsta
värde, dyrbarheter och konstsaker, m. m.
Vi fråga nu Dagl. Alleh. författaren först:
hvad äro väl alla dessa fornsaker, annat än
sarut och synnerligen konstsaker); eller hvad
är det som bestämmer dem, sins emellan och
till deras tid och historiskhet, annat än form-
lifvet; och detta åter, är ej det konstnärens?
Huru föreställer han sig väl en historiemå-
lare, som ej behöfde hafva för ögonen alla dessa
rustningar, -kiädedrögter, smycken, reliqvarier
och bildverk, för att göra en tafia, den vi mest
måste önska, ur vår forntid? Bildhuggaren
sammaledes. Och architekten, som ej skulle
behöfva se dessa bildverk, samt mynten. Det
måste likväl ej vara författaren obekant, ati
mången gång ett litet mynt återgifvit, med sin
prägel, åt architekten byggnadsformer ur forn-
tiden, hvilka annars förgångne, nu tjena ho-
nom Will mönster.
Hvartill gagnar väl detta envisa delningsbe-
gär: detta sofisteri för att få skilja saker som
höra tillsammans: detta afstängande åt den
vetenskapliga forskningen detta lärda guld-
kallveri för en annan sfer,?
Etter ins. begrepp innefattar denna så kallade
andra sfer för den vetenskapliga forsknin-
gen,, allt det som finnes, på jorden och i him-
melen; och sannerligen, om vetenskapsmännen
ej vilja låta oss andra menniskor — konstnä-
rer och icke konstuärer — hafva något med
allt detta att skaffa, eller deraf att lära, äfven
utan deras hjelp; så skulle det ske orättvisa,
och lemnas allt för litet åt den ena parten
vid delningenr.
De vetenskapliga forskningarne, af fornsa-
ker, äro ett konststudium, och ingen ting an-
nat. Endast genom konsikunskapens ögon gifva
de data. Bortvisa då ej konsten, såsom skulle
den orena vetenskapen; utan låt bida lära till-
sammans, och hjelpa hvarannan; ty det behöfs.
Tro icke heller, att konstnären ej har bebof
af dessa fornsaker, såsom innefattande ingen
ting skönt. Också de afbilda menniskolynnet,
och ega tankar och uttryck, som, rätt förstådde,
kunna blomstra i konstnärens sinne och hand.
Särskilt, om för Norden ett eget konstlif
skulle kunna bildas, omkring de nyss fram-
trädde Gudarne; så måste hvarje form, om ock
ännu rå, i vårt lands fornsaker, stå konstnären
till buds, i sin egen gestalt.
Författaren i Dagl; Alleh. har sjeli mycket
väl och sannt yttrat — om de historiska sam-
lingarne, af det man ämnat inrymma i vårt
nationalmuseum — att de äro a! stor vigt för
väckandet af nationalkänslan, för framkallandet
af ett lifligare folkmedvetandel, Men hvarföre
då icke ställa dem i nationalmuseum, och i
folkströmmen: hvarföre innestänga dem hos
den vetenskapliga forskningen,, som ej kan
lida af att stundom få vädras med dem?
Aila bataljmålningar, de på Drottningholm
t. ex., äro utan tvifvel historiska; och såsom
bilder af svenska vapnens segrar, rätt tjeclige
att väcka nationalkänslan, och att framkalla
ett folkmedvetande. Tillhöra väl också de ute-
slutande den vetenskapliga forskningen; men
icke ett nationalmuseum?
Huru nära, huru oskiljaktigt äro ej konstens
verk — de monumentala i synnerhet — för-
bundna med historien? De äldsta tidernas hi-
storia äro de, ofta ensamme, eftersom monu-
menterna. äro det sista spår al menniskan: huru
icke Egyptens, huru Indiens eller Orientens,
huru Amerikas, huru alla länders äldsta bygg-
nader? Huru här skilja vetenskap och konst
och historia åt, i de fornsaker, som komma
till museum? Ofta skulle inskriften höra till
historien, och sjelfva materien konsten till;
huru då skilja dem åt?
Och hvad återstod väl af konsten, om den
skulle stängas ute från sina egna minnen och
sin his:oria?
2) Dagl. Alleh.-författeren har visst ieke gjort
detta-i någon allvarlig anda af spott och spe:
han visar sig uti allt en älsklig och human man;
men han gör det, om vi tro rätt, af fördom, el-
ler derföre att han ej nog erkelt betänkt frågan