a vr ev HUNDRADE ÅR HÄREFTER. Jag hade en af dessa drömmar, som sällan blifva verklighet. Jag drömde att jag var etthundradetrettio år. Som min enda ursäkt för en så ohemul dröm får jag anföra, att jag aftonen förut läst: Les Bourggraves af Victor Hugo. Imedlertid, så urgammal jag kände mig, tyckte jag mig ändå vara ute på promenad i hufvudstaden: Ack! hvad Stockholm, på en hundrade år, hade förändrat sig. Ingen bod mera på sitt gamla ställe! Intet hus mera i sin gamla gestalt! På Stadssmedjegatan tittade jag. just efter Aftonbladskontoret. Det var nu: förvandladt till ett s. k. charcuterie. Kroppen hade efterträdt själen. I f. d. Strindbergs kryddbod visades en tam fisk, som gjorde konster. I fru Florys modebutik befann sig en barberingsanstalt, drifven at ånga, som dessutom, ifall så önskades, brände tår och opererade liktornar. I hr Bagges hoklåda hade en konstmangel funnit plats, som, uppdragen med en dertill afpassad nyckel, sedermera gick åtta dagar i stöten. Der fordom de väl anskrifna Pettersonska perukerna förfärdigades, förkunnade nu en prunkande skylt, att ben och ärmar voro att till facila priser erhålia för dem, som deraf kunde vara i behof. I fönsterna under f. d. Petterssonska entresolen funnos upphängda ur, hvilka visade icke allenast månaden, dagen, timman, minuten och sekunden, utan äfven väderleken och tider, då lyktorna tändas. Öfver den lokal, der, i min tid, br Hedbom hade sin boklåda, fanns nu uppslagen en inskription