GURI KUNNAN.
EN NORRBESK FOLKSAGA,
( Fritt efter Danskan.)
FÖRSTA STYCKET.
RIDDAR GUNNAR, SKÖN ASLÖG, ORM UNGERSVÄN.
Ung Aslög satt prydd i högtidsskrud
På Osteråd, fadren var Gunnar den rike,
Hvar riddare önska sig sådan en brud,
I Norrige ej fanns hennes like.
De hersar i guld och scharlakanet röda;
De fria i veckor, i månader, år,
Men spild var all deras möda,
Ty Aslög var kall i dag som i går.
I gården gångar Orm Ungersvän,
Han var i lönn hennes hjertasvän;
De föddes bida i samma stund;
De slumra i vaggan tillsamman,
Oeh vaknande bida från sömnens blund
De lekte i skötet bos amman,
Orms moder, som räckte åt båda sitt bröst,
De delade barndomens smärtor och tröst;
Log Orm, så log Aslög, och gret den lilla,
Strax tårar från gossens ögon trilla,
Han vexte till bildskön yngling opp;
Hon vexte, en älsklig rosenknopp;
Som rosen och liljan på blomstersäng,
Den väna jungfru och fagra dräng,
De stå vid hvarann i barndomens Eden,
Ej ännu utdrifne på ödsliga heden.
,
flerr Gannar var en högbördad man,
Den småsvän han icke kan lida; ;
Att leka så fritt med Jag born går ej an,
i likhet ren går för vida.
- - går i gården ätt sköta ditt kall,
Du Aslög till loftet, tid är att du skall
Med konstlärda händerna sömma
Det fina scharlakan, till festlig skrud,
Då snart du skall blifva en riddares brud,
Ej återsen j mer hvarandra, vid Gudh
Han bugar och lyder, sluten och stum,
Hon lyder och skyndar ut att ge rum
Åt sorgen, och tårar på kinderna strömma.