der utveckling af slösarens öden: Lycksökar och bedragare omgifva honom, penningar kasta bort till: höger och venster, och ett kärleksäf ventyr nödgar slutligert slösaren att lemna sit slott och sitt fädernesland. Man hade unde dessa scener sett honom vid flera tillfällen föl jas af en hemsk gestalt, en tiggare; som oupp hörligt bestormade hans medlidsamma bjert med böner. om almosor. . Det var anden son Cheristane hade sändt till bans varnande oci beskydde -Närz-Flotwell fyr föratt -öfvergifv sitt fidernesland; ser man äfven samma liemske tiggare. följa hans båt på det stormande.hafve i.en bräcklig farkost med. slitna segel: Tredje afdelningen framställer. Flotwell,: utblottad. på allt, nu sjelf.i en tiggares:gestal återkom ma till. sitt. fordna gods, hvilket eges af hans förra kammartjesare. Der afvisas han; sådan är den olyckliges lott. Men en.af hans fordna tjenare, som genom sin gamla husbondås gåfvor kommit i tillfälle att bereda sig en lugn framtid, snickaren Valentin; (förut betjent hos Flotwell); känner igen honom och bjuder honom att blifva, gäst i sin låga hydda. Olyckans mått skulle-dock -rågasz-den beskedlige Valentins hustru stöter ut uslingen ur sitt hus, medan bennes man är borta. Nu återstår honom ingen bjelp att hoppas. Man ser honom bland ruinerna i sina fäders gamla. förfallna borg, ett mål för den rysligaste förtviflan.. Då, uhder marterna af hans biltraste qval,. uppsöker honom åter skyddsarden i tiggarens skepnad ;. men Fiotwell kan ej uthärda denna syn, emedan det är hans egen förskräckliga afbild, som han nu ser framför sig; och för alt fly den, kastar han sig. utför klippan i afgrunden. Men på luftens vågor för honom. anden oskadd ned till fee-verlden, och ban återfinner Cheristane i hennes outsägligt sköna palats. Hon har räddat honom från undergång genom de rika almosor hans skyddsande af honom emottagit; hon återställer åt honom en del åf hans bortkastade förmögenhet, och låter honom återvända till menskligheten, med löfte att en gång, sedan han slutat sin jordiska vandel, blifva hats brud i andeverlden. . Raymond har vid författandet af, detta skådespel upptagit ett temligen vanligt ämne, men iklädt det en form, som kan räknas till de mindre vanliga. Feerier förekomma helst i lyriska pjeser; och balletter, dit de ock förnämligast höra, till följe af sin nalur. Vare det dock långt ifrån oss att vilja bannlysa från talscenen dessa alster, på grund deraf, att deras fäntastiska element strider emot de stränga fordringar på handgriplis naturlighet, som, man alltid tror sig. böra fästa vid denna scen. Fri att efter sin smaks och sitt snilles ingifvelser välja sig form, såväl som ämne, får skalden icke vara likgiltig för hurudan formen framträder; den måste. på en och samma gång vara en trogen klädnad till den poetiska bild som gestaltat sig för bans inre och en säker vägledare för läsarens eller åskådarens fantasi. Då behöfver man icke. fråga: hvad vill skalden; ty man erfar det då man gör sig bekant med hans produkt. Men frågan blir i, stället: är det poetiskt, är det skönt hvad skalden känner och vill och förmår att frambringa? En skapelse ur. fantasiveriden, skön, mäklig att tilltala oss med ett fattligt språk. och. lyfta oss till ädla -känslor, har sitt afgjorda . värde, om ock det gifves: ett annat fält, som är Oss ännu närmare för poetisk verksamhet, nemligen det som: ligger inom det . verkliga lifvets töckniga dal... Här valde. skalden den mer: aflägsna vägen, som går genom fantasiens fria rymder. Jag. vill. dock ej säga, att han, i fråga om närvarande ämne, valt den bästa vägen, så vida hans. afsigt var att kraftigt och klart fremställa följderna: af: en slösares alla dårskaper. Och icke torde mans böra tilldela ifrågavarande föeriskådespel något högt pris såsom fulländad dramatisk .konstprodukt; ty de många omvexJande scenerna äro nog litet sammanknutna med hvarandra och angifva. för litet hufvudpersonens karaktersutveckling, att man må kunna betrakta dem såsom något annat. än entemligen lös sammansättning af.i och för sig ganska vackra detaljer. i Äro vi således ense om, att stycket häruti må anses hafva ett fel, så torde dock ingen bestrida, att detta fel mycket uppväges af dess öfriga glanspunkter. Det ligger en så skär dager öfver: hela det feeri, som genomgår detsamma, att det ovilkorligen försätter åskådaren i den bebagligåste känslostämning. Den poesi, som ligger i Cheristaneshela väsende, skiljer sig på det behagligaste sätt från: denna eviga teaterverld af intrigerande möde-dockor; smin