der utveckling af slösarens öden: Lycksökar
och bedragare omgifva honom, penningar kasta
bort till: höger och venster, och ett kärleksäf
ventyr nödgar slutligert slösaren att lemna sit
slott och sitt fädernesland. Man hade unde
dessa scener sett honom vid flera tillfällen föl
jas af en hemsk gestalt, en tiggare; som oupp
hörligt bestormade hans medlidsamma bjert
med böner. om almosor. . Det var anden son
Cheristane hade sändt till bans varnande oci
beskydde -Närz-Flotwell fyr föratt -öfvergifv
sitt fidernesland; ser man äfven samma liemske
tiggare. följa hans båt på det stormande.- hafve
i.en bräcklig farkost med. slitna - segel:
Tredje afdelningen framställer. Flotwell,: ut-
blottad. på allt, nu sjelf.i en tiggares:gestal
återkom ma till. sitt. fordna gods, hvilket eges
af hans förra kammartjesare. Der afvisas han;
sådan är den olyckliges lott. Men en.af hans
fordna tjenare, som genom sin gamla husbon-
dås gåfvor kommit i tillfälle att bereda sig en
lugn framtid, snickaren Valentin; (förut betjent
hos Flotwell); känner igen honom och bjuder
honom att blifva, gäst i sin låga hydda. Olyc-
kans mått skulle-dock -rågasz-den beskedlige
Valentins hustru stöter ut uslingen ur sitt hus,
medan bennes man är borta. Nu återstår ho-
nom ingen bjelp att hoppas. Man ser honom
bland ruinerna i sina fäders gamla. förfallna
borg, ett mål för den rysligaste förtviflan.. Då,
uhder marterna af hans biltraste qval,. uppsö-
ker honom åter skyddsarden i tiggarens skep-
nad ;. men Fiotwell kan ej uthärda denna syn,
emedan det är hans egen förskräckliga afbild,
som han nu ser framför sig; och för alt fly
den, kastar han sig. utför klippan i afgrunden.
Men på luftens vågor för honom. anden oskadd
ned till fee-verlden, och ban återfinner Cheri-
stane i hennes outsägligt sköna palats. Hon
har räddat honom från undergång genom de
rika almosor hans skyddsande af honom emot-
tagit; hon återställer åt honom en del åf hans
bortkastade förmögenhet, och låter honom åter-
vända till menskligheten, med löfte att en gång,
sedan han slutat sin jordiska vandel, blifva hats
brud i andeverlden.
. Raymond har vid författandet af, detta skå-
despel upptagit ett temligen vanligt ämne, men
iklädt det en form, som kan räknas till de min-
dre vanliga. Feerier förekomma helst i lyriska
pjeser; och balletter, dit de ock förnämligast
höra, till följe af sin nalur. Vare det dock
långt ifrån oss att vilja bannlysa från talscenen
dessa alster, på grund deraf, att deras fäntasti-
ska element strider emot de stränga fordringar
på handgriplis naturlighet, som, man alltid tror
sig. böra fästa vid denna scen. Fri att efter
sin smaks och sitt snilles ingifvelser välja sig
form, såväl som ämne, får skalden icke vara
likgiltig för hurudan formen framträder; den
måste. på en och samma gång vara en trogen
klädnad till den poetiska bild som gestaltat sig
för bans inre och en säker vägledare för läsa-
rens eller åskådarens fantasi. Då behöfver man
icke. fråga: hvad vill skalden; ty man erfar det
då man gör sig bekant med hans produkt. Men
frågan blir i, stället: är det poetiskt, är det
skönt hvad skalden känner och vill och förmår
att frambringa?
En skapelse ur. fantasiveriden, skön, mäklig
att tilltala oss med ett fattligt språk. och. lyfta
oss till ädla -känslor, har sitt afgjorda . värde,
om ock det gifves: ett annat fält, som är Oss
ännu närmare för poetisk verksamhet, nemli-
gen det som: ligger inom det . verkliga lifvets
töckniga dal... Här valde. skalden den mer: af-
lägsna vägen, som går genom fantasiens fria
rymder. Jag. vill. dock ej säga, att han, i fråga
om närvarande ämne, valt den bästa vägen, så
vida hans. afsigt var att kraftigt och klart frem-
ställa följderna: af: en slösares alla dårskaper.
Och icke torde mans böra tilldela ifrågavarande
föeriskådespel något högt pris såsom fulländad
dramatisk .konstprodukt; ty de många omvex-
Jande scenerna äro nog litet sammanknutna med
hvarandra - och angifva. för litet hufvudpersonens
karaktersutveckling, att man må kunna betrakta
dem såsom något annat. än entemligen lös sam-
mansättning af.i och för sig ganska vackra de-
taljer. i
Äro vi således ense om, att stycket häruti
må anses hafva ett fel, så torde dock ingen be-
strida, att detta fel mycket uppväges af dess
öfriga glanspunkter. Det ligger en så skär da-
ger öfver: hela det feeri, som genomgår det-
samma, att det ovilkorligen försätter åskådaren
i den bebagligåste känslostämning. Den poesi,
som ligger i Cheristanes- hela väsende, skiljer
sig på det behagligaste sätt från: denna eviga
teaterverld af intrigerande möde-dockor; smin-