Töre att han sa gladt hoppas, det hans bön kar
blifva hörd, men derföre att landet dervid verk-
Alligen har sitt höga intresse, och att detta äl
synnerligen väl anskrifvet på högsta ort.
Tiden har medfört äfven hos oss en väckelse
till utvidgad verksamhet. Långt ifrån att be-
klaga, om äfven den så kallade massan skulle
dervid börjat, att efter lång hvila, åter komma
under fund med, att sjelf tänka, och sjelf sätta
Isig i rörelse, må det vara högsta skäl att glädja
sig öfver ett sådant factum, fast försigtigheten
kan råda, att skyndsamt leda den väldiga ström-
ren till mild och nyttig verksamhet.
Vi hafva länge nog, i allt för många stycken
I varit sömnige hemma i vårt land, platt utan
ttlallt högre hardtverkskap, och utan både håg
för och kunskap om en egentlig konstflit.
Vi hafva nästan såsom simpla dragare skaffat
råämnen till utländningens verkstäder, för att
sedan dyrt återlösa vårt -eget lands alster.
Eburu, för striden mot ett hårdt klimat, å-
kerbruket behöfde hos -6ss mer än annorstädes
ledning af theoretiska kunskaper, söktes de ej,
ock vår :!hufvudnäring arbetade sig med :hvar
dag ängsligare ned i-de djupa spåren efter en
tung, århundraden gammal, slärtrian.
Redan har åkerbruket tagit vägen framåt.
Handtverkerierna synas vilja -det äfven; men
Här har det förfärdigades form och smakfullhet
ett till högsta mitt stort inflytande; ty öfver
allt på verldsmarknaden blifver det fult är vräkt
för det vackra. Vi äro, i förmågan att forma,
så betydligt tillbaka, att redan barnen i landet
förstå att kasta undan -en svensk leksak för en
utländsk, blott för de fula linierne skull, i dess
Jskapnad. Och de massor utländska slöjdalster
af alla slag, hvad äro de ofta annat än bevis
ipå, att de äro vackrare till form, till val af
färger, till mönster, är våra egna? Vi borde
dock i stället kunna med stor framgång täfla
på utländningens torg med våra varor, då de
1 till sjelfvå grundämnet ofta, såsem med jernet,
läro vida bättre än hans.
Icke brister det svensken formsinne, fastän
det tryckes af en svår linda. En blick på den
mängd barn, som lära sig sjelfva forma med
knif rätt märkliga ting, utan att hafva någon-
sin sett ett utmärkt arbete, hvaraf de kunnat
lära: våra möbelarbetare, som på sednare åren
företett väl skurna oeh ofta smakfulla saker:
Dahlkarlarne med sina kloekor: Elfvedahls por-
fyrverk m. m. bevisa tillräckligt, att handen
vore lydig, och att ögat vore skarpt, om det
finge lära att se.
På mängden måste de mönster, hvilka ett
museum eger, verka, om ett stort ändamål skall
vinnas; men mängdens sysselsättningar tillåta
honom ej att särskilt söka dessa mönster: hans
väg, för de dagliga bestyren, måste Kgga ditåt,
så alt han lefver ibland dem.
Detta umgänge med det sköna, så rikt, har
flera, ännu högre, ännu djupare verkningar på
massan.
ht
JR
- ss we ke er
Våra glädjefester och förströelser, vårt sätt
att använda rikedom, eller att lysa; med ett c
ord: våra gästabud, bättre och sämre, ända ned f
till bränvinskrogen — lyfta de någon ande upp,
i bildningens ljus?
Rå är all dryckenskap; och äfven den fina
glupskheten är rå. Der de äro gröfre och kra-
tigare, blifva de vilda, och föra till ett hand-
arbete, som kallas rån och mord. En art stor-
het i vågstycken, ett mod mot döden, en håg
för utmärkelse: folkets kraft, kunde så komma,
att en dag sökas — i brottmålsjurnalerna.
Vi äro, så säges det, ett fattigt folk, och lå
förmå derföre så ringa. Dock! om Sverige hade gt
åter i penningar allt hvad det af fråsseri har
r
ti
mycket mindre, men säkert räckte rikedomen,
tminstone de rika högt öfver hufvudet.
Vår ätkonst är stor. Vi vilja dock väl icke
ippet kalla den en skön konst, eller bortvisa
le stora njutningarne af denna sednare, förfö
lädjen att förstöra vår helsa med den förra. Jvä
Vi behöfva vända våra nöjen åt ett annatler
dlare håll, samhället igenom. Den fiotlighet Ti
om nu, på de lägsta träppstegen så ofta ut-
ecklar sig i brott, kunde; använd på dygdens
äg, bringa lycka i landet.
Men den dygdige, fattige och ringa miste, lur
ör detta ädla mål, på rent allvar erkännas för!arf
nenniska: den högre uppsatte måste, redan ilva
enna verlden, tåla honom bredvid sig; måste)he
tödja honom med sitt exempel, om det är godt,
lädjas med honom, och leda honom i välvilja.
I vårt vackra Stockholm, der, såsom vi sett, tag
000 menniskor stupa årligen för krogen, ärlsat
et hög tid att träda emellan.
Snygghet och ädlare tycken måste inplantas.
fan måste upptaga uslingen, och tvätta honom blo
Il kropp och själ, om så kan sägas. Man må- på,
e visa folket nöjen af en högre ordning än
vari det nu lefver. Man måste af alla stånd dch
ch vilkor komma tillsammans, och tillsammans att
sa den uppfriskande källan ur konsten och mit
aturen, till moralisk dryck och till vederqvic-ga
else efter dagens mödor.
I folkströmmen skall denna samlingsplats ligga,
sh ingen punkt kunde tänkas dertill lämpli-
re, än Helgeandsholmen. Ingen annan finnes
dan i Stockholm.