Töre att han sa gladt hoppas, det hans bön kar blifva hörd, men derföre att landet dervid verkAlligen har sitt höga intresse, och att detta äl synnerligen väl anskrifvet på högsta ort. Tiden har medfört äfven hos oss en väckelse till utvidgad verksamhet. Långt ifrån att beklaga, om äfven den så kallade massan skulle dervid börjat, att efter lång hvila, åter komma under fund med, att sjelf tänka, och sjelf sätta Isig i rörelse, må det vara högsta skäl att glädja sig öfver ett sådant factum, fast försigtigheten kan råda, att skyndsamt leda den väldiga strömren till mild och nyttig verksamhet. Vi hafva länge nog, i allt för många stycken I varit sömnige hemma i vårt land, platt utan ttlallt högre hardtverkskap, och utan både håg för och kunskap om en egentlig konstflit. Vi hafva nästan såsom simpla dragare skaffat råämnen till utländningens verkstäder, för att sedan dyrt återlösa vårt -eget lands alster. Eburu, för striden mot ett hårdt klimat, åkerbruket behöfde hos -6ss mer än annorstädes ledning af theoretiska kunskaper, söktes de ej, ock vår :!hufvudnäring arbetade sig med :hvar dag ängsligare ned i-de djupa spåren efter en tung, århundraden gammal, slärtrian. Redan har åkerbruket tagit vägen framåt. Handtverkerierna synas vilja -det äfven; men Här har det förfärdigades form och smakfullhet ett till högsta mitt stort inflytande; ty öfver allt på verldsmarknaden blifver det fult är vräkt för det vackra. Vi äro, i förmågan att forma, så betydligt tillbaka, att redan barnen i landet förstå att kasta undan -en svensk leksak för en utländsk, blott för de fula linierne skull, i dess Jskapnad. Och de massor utländska slöjdalster af alla slag, hvad äro de ofta annat än bevis ipå, att de äro vackrare till form, till val af färger, till mönster, är våra egna? Vi borde dock i stället kunna med stor framgång täfla på utländningens torg med våra varor, då de 1 till sjelfvå grundämnet ofta, såsem med jernet, läro vida bättre än hans. Icke brister det svensken formsinne, fastän det tryckes af en svår linda. En blick på den mängd barn, som lära sig sjelfva forma med knif rätt märkliga ting, utan att hafva någonsin sett ett utmärkt arbete, hvaraf de kunnat lära: våra möbelarbetare, som på sednare åren företett väl skurna oeh ofta smakfulla saker: Dahlkarlarne med sina kloekor: Elfvedahls porfyrverk m. m. bevisa tillräckligt, att handen vore lydig, och att ögat vore skarpt, om det finge lära att se. På mängden måste de mönster, hvilka ett museum eger, verka, om ett stort ändamål skall vinnas; men mängdens sysselsättningar tillåta honom ej att särskilt söka dessa mönster: hans väg, för de dagliga bestyren, måste Kgga ditåt, så alt han lefver ibland dem. Detta umgänge med det sköna, så rikt, har flera, ännu högre, ännu djupare verkningar på massan. ht JR ss we ke er Våra glädjefester och förströelser, vårt sätt att använda rikedom, eller att lysa; med ett c ord: våra gästabud, bättre och sämre, ända ned f till bränvinskrogen — lyfta de någon ande upp, i bildningens ljus? Rå är all dryckenskap; och äfven den fina glupskheten är rå. Der de äro gröfre och kratigare, blifva de vilda, och föra till ett handarbete, som kallas rån och mord. En art storhet i vågstycken, ett mod mot döden, en håg för utmärkelse: folkets kraft, kunde så komma, att en dag sökas — i brottmålsjurnalerna. Vi äro, så säges det, ett fattigt folk, och lå förmå derföre så ringa. Dock! om Sverige hade gt åter i penningar allt hvad det af fråsseri har r ti mycket mindre, men säkert räckte rikedomen, tminstone de rika högt öfver hufvudet. Vår ätkonst är stor. Vi vilja dock väl icke ippet kalla den en skön konst, eller bortvisa le stora njutningarne af denna sednare, förfö lädjen att förstöra vår helsa med den förra. Jvä Vi behöfva vända våra nöjen åt ett annatler dlare håll, samhället igenom. Den fiotlighet Ti om nu, på de lägsta träppstegen så ofta utecklar sig i brott, kunde; använd på dygdens äg, bringa lycka i landet. Men den dygdige, fattige och ringa miste, lur ör detta ädla mål, på rent allvar erkännas för!arf nenniska: den högre uppsatte måste, redan ilva enna verlden, tåla honom bredvid sig; måste)he tödja honom med sitt exempel, om det är godt, lädjas med honom, och leda honom i välvilja. I vårt vackra Stockholm, der, såsom vi sett, tag 000 menniskor stupa årligen för krogen, ärlsat et hög tid att träda emellan. Snygghet och ädlare tycken måste inplantas. fan måste upptaga uslingen, och tvätta honom blo Il kropp och själ, om så kan sägas. Man måpå, e visa folket nöjen af en högre ordning än vari det nu lefver. Man måste af alla stånd dch ch vilkor komma tillsammans, och tillsammans att sa den uppfriskande källan ur konsten och mit aturen, till moralisk dryck och till vederqvic-ga else efter dagens mödor. I folkströmmen skall denna samlingsplats ligga, sh ingen punkt kunde tänkas dertill lämplire, än Helgeandsholmen. Ingen annan finnes dan i Stockholm.