dagligen öfverhopades. Då vi ankommit till detta
ställe, aftog man de bojor, hvarmed man under
vägen kedjat ihop oss, två och två, och lade i det
stället kedjor om åra fötter. Dessa kedjor hafva
vi i sju långa år, dag och natt, burit. Då vi be-
trädt vårt nya fängelse, störtade de tretton Basi-
lianernunnorna gråtande till mina fötter och ut-
ropade: Vi hafva förlorat vår moder, vi äro mo-
derlösa! Upptag oss till dina barn, moder, och vi
vilja gemensamt lofva Herran! Poperna, Czernicer-
nunnorna och vakterna sökte genom hugg och slag
afbälla dem från denna bjertats utgjutelse, men
det lyckades vi icke; gräto gemensamt och Gud
tröstade oss.
Före klockan sex om morgnarne,, säger abbe-
dissan, måste vi sopa hela huset, elda, hugga ve-
den, bära opp vatten och återställa ordning och
snygghet efter den föregående aftonens orgier.
Klockan sex fördes vi till tvångsarbete, som va-
tierade allt efter årstiden. Först fingo vi hugga
sten och transportera den i skottkärror, vid hvilka
man fastkedjade oss. Ifrån kl. 492 till 4 fingo vi
hvila, från 4 ända intill aftonen åter arbeta, hvar-
efter man använde oss antingen i köket eller till
att sköta kreuatren eller till atthuggaved och bära
vatten för morgondagen. Czernicernunnorna för-
sökte alla medel för att göra detta slafveri så svårt
och mödosamt som möjligt; de nersmutsade med
Nit köket och rummen, slogo ut det vatten vi bu-
rit opp, grälade på oss i hvarje ögonblick och slogo
oss obarmhertigt.
Då dagen var förbi instängdes vi i vårt fängelse,
utan att man aftog våra bojor. Uti detta fängelse
fanns inga möbler, endast litet halm, hvarpå vi
lågo; men vårt krusifix, som vi medfört från Minsk,
utgjorde prydnaden i värt rum, sällheten i vårt.
bjerta, vår själs styrka, det var vår kyrka, värt
altare, vår herre, vår fader, vårt allt! Vid dess
fot tillbragte vi våra-nätter med att vaka och bedja.
Vi började med böner och andaktsöfningar, hvar-
till vi icke under dagen hade tillfälle; vi togo ossj
knappt två timmars hvila: sådant var vårt lefnads-
sätt, under sju års .martyrlif. Vi: begynte alltid
våra böner med att nedkasta oss på vårt anlete
emot jorden och bedja, att Gud ville emvända kej-
sar Nikolaus.
Den föda man gaf oss var så eländig, att hun-
gern ofta tvang oss söka vår näring bland örter
på fältet och att dela födan med korna och svinen
under vintertiden, oaktadt slag och hotelser af Czer-
nicernunnorna; hvilka sade: J förtjenen ej våra
svins föda.
En vinter vägrade man oss eldning, oaktadt köl-
dens häftighet i detta land; våra lemmar voro ofta
förfrusna och våra sår blefvo ännu mera ömtåliga.
Upgefär efter 2:ne månader (år 4838) börjadej
det hudflängningsstraff, som man tvänne gånger i
veckan lät oss undergå; enligt Siemaszkos befall-
ning skulle vi hafva trettio slag af spön, men Mi-
chalewicz tillade tjugu efter eget godtycke.
;Det var veckor, då gisslingen icke borde äga
rum, men snart, på Michalewicz anstiftan, befallde :
j
Siemaszko att denna penitens skulle företagas of-
tare, till straff för vår trohet emot den heliga kyrkan.
Uti hvarje särskildt fall lät jag gifva mig Sie-
maszkos befallningar, hvilka jag med hög röst upp-
läste, för att låta alla mina systrar känna dem.
Vi förberedde oss på vår gissling i det vi tänkte
på vår herre Jesus Christus; hans lidande var vår
styrka, vårt stöd, vår tröst och vår hjelp i alla slag
af tortyr, hvarmed man pröfvade oss för vår trohet
och vår beständighet.
Man gisslade oss på gården under ett slags skjul,
öppet åt alla sidor, i närvaro af Michalewicz, Czer-
nicernunnorna, poperna, djeknarna, barcen och alla,
som lefde och hädade i detta hus, helgadt till en
fristad åt Jesu Christi brudar.
Efter läsningen af dekretet var jag den första,
som gick att nedkasta mig för att emottaga giss-
lingen; man behöfde icke hålla oss; Jesu, Christi
kors uppehöll oss nog att vi icke dukade under för
de slag, som söndersleto vår kropp. Under hela
tiden som vårt straff varade, tyckte vi oss se vår
Frälsare gisslad, och denna syn förtog all känsla
af smärta. Vi kände blott en enda, den att se
oss gisslade nakna. Men denna smärta förenade
oss med vår Frälsares lidande.
O Jesu rädda min själ för ditt kors och ditt
lidandes skull! var den enda suck som hördes vid
hvart och ett spöslag som värre och värre sönder-
slet vår kropp. För att skärpa vårt straff, hade
man den grymheten att låta oss åse hvarandras
gissling, under det att Czernicernunnorna gladdes,
hädade, klappade händerna vid åsynen af värt blod.
sm föt.
Då gisslingen slutat, uppstämde vi Te Deum, och
våra bödlar förde oss till vårt tvångsarbete, utan
att gifva oss ett ögonblicks tid till hvila. Spåren
af våra fjät voro färgade med blod, och ofta var-
seblefvo vi att köttslingor slitits ur vår Kropp vid
spöningen. Då de svagaste dukade under, tvang
man dem med käppslag att resa sig ånyo. Ffter
en gissling nedföll en af vära systrar, Coiombe Gor-
ska, afdåfiad, då hon skulle gå till arbetet. Mi-
chalewiez väckte upp henne genom våldsamma slag: !
han släpade henne ända till skottkärran, lastade
på denna, men vid första bemödandet hon gjorde
att draga kärran, föll hon ner och dog.
Baptiste Downar blef lefvande bränd i en stor
ugn, der Czernicernunnorna innestängt henne.
Nepomucene Grotkowska dog af ett förfärligt
slag i hufvudet, som abbedissan för Czernicernun-
norna tillfogade henne med ett groft vedträ, eme-
dan hon begagnat en knif för att skrapa bort en
fläck på golfvet, den hon icke på annat sätt kunde
utplåna:
Tvenne andra af våra systrar, Susanna Rypin-
ska och Colette Sielowa, dogo inom kort i följd af
gisslingen. Den ena afled samma dag hon blifvit
gisslad, efter en scen, som jag vill berätta.
Vi voro plågade af hunger; men Gud bjelpte
oss tid efter annan, i det han förmådde fattigt
folk skänka oss öfverlefvorna af deras bröd. Sy-
ster Colette hade märkt detta, och en dag nalka-
des hon några personer för att samla allmosor.
Men en Czernicernunna hade sett det och öfver-
föll henne genast med sin käpp, (ty de olyckliga
skiljde sig aldrig från käppen, den de buro såsom
sabel vid sidan i ett bälte, och hvarmed de siogo
oss vid alla möjliga tillfällen). Sedan hon omensk-
ligt slagit hanne med käppen. gaf hon henne ör-