träffade hvarje förmodan. Han gjorde hopp så djerfva och så obegripliga, att man aldrig skulle trott på deras möjlighet, om de ej upprepat: gång efter annan; han slog klackarna tillsammans med lärkvingars hastighet, det tog sig ofantligt bra ut; han slängde sin dame på äkta kosackmaner, och han dansade icke allenast framåt och tillbaka, utan äfven på snedden och breddep, både rätt och afvigt. Men i stampningarne låg dock hans största styrka; jo, se sådana stampningar hade man nu aldrig i hela Brackköping hört talas om, det var höjden af all konst, och man ville nästan skrika af förtjusning deråt. En enda stampning i masurkan var mera värd än alla 9 turerna i den veritablaste polka. Beundran och förtjusning stodo, i vältalig förening, afmålade på hvarje anlete. Till och med polkans ifrigaste anhängare måste medgzgiiva sitt nederlag. Man ville knappast tillåta häradshöfdingen att blå:a ut, enthusiasmen hade intet menskligt medlidande, man var nöra att tvinga den beundransvärde dansmästaren att dansa lifvet ur sig. — Lefve masurkan ! Ned med polkan! — En hel revolution hade försiggått på mindre än en half timma. Ack, huru ombytlig är icke folkgunsten! — Polkagunsten var icke bättre! fö Ofver häradshöfdingen regnade smicker och Joford i strida skurar, och på komplimenter ville det aldrig taga slut; han hade aldrig i sitt lf vunnit en större triumf, — Der ser man, så var hans egen Teflexion, hvad en stark själ förmir. Men just som det allmänna jublei var på. sin höjd, sökte segervinnaren med oroliga