träffade hvarje förmodan. Han gjorde hopp så
djerfva och så obegripliga, att man aldrig skulle
trott på deras möjlighet, om de ej upprepat:
gång efter annan; han slog klackarna tillsam-
mans med lärkvingars hastighet, det tog sig
ofantligt bra ut; han slängde sin dame på äkta
kosackmaner, och han dansade icke allenast
framåt och tillbaka, utan äfven på snedden och
breddep, både rätt och afvigt. Men i stamp-
ningarne låg dock hans största styrka; jo, se
sådana stampningar hade man nu aldrig i hela
Brackköping hört talas om, det var höjden af
all konst, och man ville nästan skrika af för-
tjusning deråt. En enda stampning i masurkan
var mera värd än alla 9 turerna i den veri-
tablaste polka.
Beundran och förtjusning stodo, i vältalig
förening, afmålade på hvarje anlete. Till och
med polkans ifrigaste anhängare måste medgzgiiva
sitt nederlag. Man ville knappast tillåta hä-
radshöfdingen att blå:a ut, enthusiasmen hade
intet menskligt medlidande, man var nöra att
tvinga den beundransvärde dansmästaren att
dansa lifvet ur sig. — Lefve masurkan ! Ned
med polkan! — En hel revolution hade för-
siggått på mindre än en half timma. Ack, huru
ombytlig är icke folkgunsten! — Polkagunsten
var icke bättre!
fö Ofver häradshöfdingen regnade smicker och
Joford i strida skurar, och på komplimenter
ville det aldrig taga slut; han hade aldrig i sitt
lf vunnit en större triumf, — Der ser man,
så var hans egen Teflexion, hvad en stark själ
förmir. Men just som det allmänna jublei var
på. sin höjd, sökte segervinnaren med oroliga