nn nn en nr rr rr rr
— Ni är grym mamsell Galatbel
Kall och fjer svarade denna: Och ni är vid
dåligt humör, tror jag.
— Nå väl, ni erkänner då att en annan, en
af lyckan mera gynnad, redan intagit den plats
i ert hjerta, som ni en gång lät mig ana vara
min!
— Ni bar aldrig förstått raljeri, lika litet
fordom som nu. — Men se dit, min Gud, hvad
den löjtnanten dansar charmant!
— Och ni, kunde ni se hit, se.ini min själ,
ni skulle då icke så martera mig... Allt mitt
hopp har ni förkrossat, ni har lättsinnigt lekt
med de djupaste känslor. — Må vara att löjt-
nanten är en värdigare polkör, men jag skall
dock alltid blifva er innerligaste tillbedjare. —
Men det är förbi, jag måste bort, bort!
— Gå då åtminstone ej innan dansen är slut.
Ni talar så mycket om er otur, att ni glömmer
turerna!
— O, gif mig ett enda tröstens ord att lefva af!
— vValse de travers!
. Re .
Då häradshöfdingen efter dagens mödor åter-
kom hem till sitt. ensliga rum, var han nära
förtviflan; bans känslor voro i högsta svallning,
och i passionerade utbrott talade han för sig sjelf:
— Tärningen är kastad — det blef faute.
Mitt rosenskimrande hopp är förbytt till den
becksvartaste verklighet. Från paradisets dörr-
tröskel är jag nedskulffad i en afgrund. OO, må
öfver polkan nedströmma evinnerlig förbannelse
i outtömmelig måtto; må denna usla, föraktliga
dans blifva föremål för hvarje civiliserad men-
niskas bittraste afsky, så väl här, som i den
kommande verlden! — Polkan har skapat min
olycka. Polkan var det medel den förrädiske
löjtnanten begagnade för att störta mig. Det
var endast genom polkan jag kunde besegras!
... Men vänta, ävpu ger jag mig icke i olyc-
kans våld, ännu villkjag kämpa en stund på