ham och ardra, liksom en italienare leder en björn kring gatorna och, sedan han förtjenat så mycket penningar på honom som möjligt, slagtar det stackars djuret för att få björnister. Så är det med den stackars arrendatorn, och på det sättet försänkes den fattige dagsverkaren i elände och fattigdom. William Burchell uppträdde derefter med följande förslag till beslut, el!er rättare förklaring: Vi, arbetare i Goatacre och dess grannskap, församlade på allmänt möte, protestera högtidligt mot spanmålslagarna, hvilka genomdrifvits under förevändning att vara beräknade på vårt gagn, men tvärtom hafva varit skadliga för oss, emedan de hindra nedläggandet af kapitaler i odlingen af jord och derigenom förminska arbetet samt stegra priset på de förnämsta lifsförnödenbeterna. Och vi arbetare förklara, att vi framsläga ett eländigt lif, under det vi njuta förment skydd. Uader denna förklaricg kom Burchell några gånger i förlägenket vid valet af uttryck; vid ett af dessa tillfällen sade en röst bland hopen: det är icke så noga med ett eller par ord; tungriga menniskor förstå er nogz, hvilken anmärkning bifölls af många. Burchell fortsatte derefter sitt tal och yitrade, att arbetarens belägenhet nu vore än sämre än förut, och han upprepade ännu en gång, att ingen arbetare med hustru och sex barn funnes, som icke går till sängs med större skuld, än han haft föregående afton. Hans egen ställning vore sämre än i dag ett år sedan. Arbetslönerna hade väl ökats med 4 sh., men spanmålspriserna med 2 sh. Han kunde bevisa allt hvad ordföranden nyss hade sagt om deras nöd, och trodde, att i denna stund mången funnes, som ej hade en bit bröd att äta. Han visste icke om nigon person i denna belägenhet funnes bland den närvarande samlingen, men en man i socknen Lyneham hade sagt honom, att han måst gå hungrig till sängs. (Rop ur hopen: han är icke den ende, nej icke på långt när.) För tjugo eller trettio år sedan brukade arbetarne i Wiltshire gå ut till andra landskaper och arbeta under skördetiden, men sedan manufakturerna hade kommit i förfall, var det icke värdt för dem att gå ut och söka sådant arbete; ty många tusen skrubblare och väfvare, hvilka saknade sysselsättning, slogo sig på Jandtmannaarbeten mot låg dagspenning. Men han trodde, att om hvar skrubblare bade arbete på sin fabrik och hvar väfvare vid sin stol, så skulle de icke beröfva den fattige landtarbetaren hans dagsverke. Han hade bört, att för århundraden sedan arbetare hade heft till föda bröd, smör, ost, kött och flisk samt dricka; nu deremot hade de endast skämd potatis och salt. Det vore hårdt för en menniska att stiga tidigt upp och gå till sitt arbete med liten eller ingen mat samt komma hem och få en middag af några potäter, dem han dertill ibland måste vara rädd för att äta (En röst: ja, ty det är kanske inga qvar till morgondagen.) Han hade hört sägas, att det vore liten afgång på kött. Orsaken dertill vore, att folket icke hade råd att köpa kött. Han var nu öfver fyratio år, men försäkrade, att han icke under hela sin lefnad hade köpt en enda mark godt oxkött, sådant som kunde föras till torgs. Litet fårkött hade han köpt, men icke så mycket, att det kunde göra en mark för hvartdera af de fyratio åren. Han visste väl hvad kalfkött är, men hade aldrig smakat sådant. Han slutade med att uttrycka sina önskningar för en fri handel. Charles Vin annan dagsverkare, yttrade: )Mina vänner, jag har ej kommit hit för att tala om politik, som jag icke förstår. Det enda jag förstår, är, att spanmålslagarna icke hafva gjort oss någon nytta, och jag vill bevisa det genom egen efarenhet. Från d. 46 Sept. 1843 till d. 23 Nov. 1844, hvilket gör omkring 62 veckor, samt derifrån till den 31 December 4845, hvilket sammanlagdt gör 149 veckor och 3 dagar, förtjenade jag jemt 769 rdr 42 sk. (alla de engelska mynten äro här evalverade till svenskt riksgälds), hvilket gör 6 rdr 48 sk. 3 rst. i veckan; i denna summa är likväl inberäknadt sjukbjelp och underhållsmedel för ett af mina barn, som i 20 veckor fick 44 sk. om dagen. Nu vill jag bedja hvar arbetare, som har hustru och sex barn, stiga fram och säga mig, om han kan, hur jag skall använda dessa penningar till att göra hvar man rätt. Om någon kan det, så må han lära mig hushållning. Man har andra utgifter, än bara för födan. Hushyran går till 72 rdr om året; 119 veckor,