sorgligaste momenter i mitt lif, men det var mig dock omöjligt att få de fatala siffrorna vr hufvudet; jag adderade och subtraherade tvärt emot min egen föresats. Resultaterna voro jemmerliga; ack! min ekonomiska framtid är långt sorgligare än jag någonsin trott. Se sjel: Staten anser sig, med 460 rdr bko, skänka mig billig ersättning derför, att jag tjenar Kongl. Maj:t och kronan, samt med lif och blod står till mitt fäderneslsnds försvar; men som denna lumpna summa icke till en fjerdedel ersätter kostnaderna i och för tjensten, måste jag årligen ganska dyrt betala äran att vara militär. Härtill kommer nu min civillista, d. ä. mitt enskilda underhåll, och alidenstund jag. genom min plats i samhället, tillhör en af dem, som modet, endast för artikeln handskar, årligen beskattar med öfver 400 rdr bko, har det visat sig att jag, oaktadt jag aldrig varit någon slösare, dock icke kunnat nedsätta detta anslag till mindre än 2000 rdr bko. Som nu det Lilla kapital, hvilket utgjorde mitt arf, på en obetydlighet när, är förskingradt, synes det klart som dagen, a!t jag, genom årlig skuldsättning och ränta på ränta, tio år härefter, eller vid trett:osex års ålder, måste hafva en skuld af minst 30,000 rdr bko. Det var ju en angenm upptäckt! i Hvad har jag väl nu alt göra, för att undvika denna säkra väg till gäldstugan? Skall jag blifva jordbrukare? Skall jag då för evigt ölvergifva all min glädjes födelsebygd, Stockholms salonger, och gräfva ner mig på bondlandet, ännu i b!omman af mitt lif? Skall jag, i stället för att med Jorgnetten i ögonvrån, stående på trottoiren vid Norrbro och bekikande hvad vi här i landet hafva skönast och elegantast, hädanefter med nakna bänder och i becksömsstöflor resa på marknader, studera oxförslåndet och slåss med bönder? Skall jag dagarne igenom grubbla på höstsäd och vår