MOR BRITA I SIN LYCKA. )
Det är icke lätt att af blotta beskrifningen
föreställa sig de känslor, som måste uppfylla
ett från lifvets högsta sorg och tröstlöshet till
glädjen och hoppet plötsligen förflyttadt men-
niskohjerta. Den drunknande, som med för-
tviflans ångest och sina ssta mattade krafter
fattar uti det ena slippriga räddningsstödet ef-
ter det andra, hvilka alla glida undan, och
slutligen kraftlös sjunker allt djupare — men
i ea hast känner sig fattad af en kraft:g hand
och på ömma armar åter buren till lifvet; en-
dast den, som genomgått en dylik strid på lif
och död, kan rigtigt föreställa sig den fattiga
familjens vid Träsktorget närvarande sinnesbe-
lägenhet.
En sådan fröjd, som den räddades, då han
hvilar på den gröna stranden, känner solen
värma det stelnade ansigtet och hör kära, del-
tagande röster hviska tröstens och kärlekens
ord omkring sig, en sådan fröjd är nu den
räddade modrens. .
Det torde måhända tillåtas oss att för dem,
som så ädelmodigt räckt dessa olyckliga den
räddande handen, omtala huru föremålen för
deras deltagande och godbet nu bära sin lycka.
Den första dagen, då mor Brita, inklämd i
fönstersmygen, mellan det omtalta gamla skri-
net och bordet, med darrande hand mottog de
frikostiga gåfvorna och såg så många vänliga
ansigten i den låga dörren till sin lilla kam-
mare, var hon icke sig sjelf mäktig för glädje
och häpnad:
Hvad kunde hon annat! Hade icke hun-
dratals menniskor i dag, ända in på sena qväl-
len, vandrat den trånga, branta trappan till
hennes boning, den hon ännu denna samma
morgon med så tunga steg beträdt — och hade
icke alla medfört frikostiga gåfvor till henne?
Brita talade visserligen en hel hop ord, ty
jäpparne rörde sig beständigt; men Gud mi
— .
) Läsaren behagade påminna sig en teckning efte
naturen, kallad Arbetskarlens Hustrup, i följe
tongen till Aftonbladet 32 16 för den 21 Jan.