MOR BRITA I SIN LYCKA. ) Det är icke lätt att af blotta beskrifningen föreställa sig de känslor, som måste uppfylla ett från lifvets högsta sorg och tröstlöshet till glädjen och hoppet plötsligen förflyttadt menniskohjerta. Den drunknande, som med förtviflans ångest och sina ssta mattade krafter fattar uti det ena slippriga räddningsstödet efter det andra, hvilka alla glida undan, och slutligen kraftlös sjunker allt djupare — men i ea hast känner sig fattad af en kraft:g hand och på ömma armar åter buren till lifvet; endast den, som genomgått en dylik strid på lif och död, kan rigtigt föreställa sig den fattiga familjens vid Träsktorget närvarande sinnesbelägenhet. En sådan fröjd, som den räddades, då han hvilar på den gröna stranden, känner solen värma det stelnade ansigtet och hör kära, deltagande röster hviska tröstens och kärlekens ord omkring sig, en sådan fröjd är nu den räddade modrens. . Det torde måhända tillåtas oss att för dem, som så ädelmodigt räckt dessa olyckliga den räddande handen, omtala huru föremålen för deras deltagande och godbet nu bära sin lycka. Den första dagen, då mor Brita, inklämd i fönstersmygen, mellan det omtalta gamla skrinet och bordet, med darrande hand mottog de frikostiga gåfvorna och såg så många vänliga ansigten i den låga dörren till sin lilla kammare, var hon icke sig sjelf mäktig för glädje och häpnad: Hvad kunde hon annat! Hade icke hundratals menniskor i dag, ända in på sena qvällen, vandrat den trånga, branta trappan till hennes boning, den hon ännu denna samma morgon med så tunga steg beträdt — och hade icke alla medfört frikostiga gåfvor till henne? Brita talade visserligen en hel hop ord, ty jäpparne rörde sig beständigt; men Gud mi — . ) Läsaren behagade påminna sig en teckning efte naturen, kallad Arbetskarlens Hustrup, i följe tongen till Aftonbladet 32 16 för den 21 Jan.