och tänkt, har jag nu beslutat, vid sextiosex år återkalla i mitt minne, hvarvid jag har temliger god ledning uti en mängd anteckningar, som jag nu är sinnad uppbränna, på det de icke må komma i obehöriga händer. Se så, nu -är början gjord till mina memoirer eller egentligen mip lefnad. Om hvadjag nu går att skrifva, skall se dagsljuset, eller af allmänheten någonsin betraktas, förr än 30 år efter min död. kommer dergå an, i hvilket humör jag blir, då jag kommer till redogörelsen för 4844, och om icke hela luntan får ätfölja de äldre anteckningarna till brasan. Att imedlertid hvart ord skall blifva en sanning, vill jag på förhand försäkra, och utan förbehåll erkänna mina misstag, äfvensom jag utan skryt vill anföra i hvad mon jag trott mig bafva gagnat, så som jag inför det högsta väsendet redogjorde för hvad jag tänkt och önskat verka här i verlden, under en lång och händelserik lefnad: tacksamt erkännande, att jag städse sett Guds alltförmående hand bafva hvilat öfver mig hela lifvet igenom, samt leda allt till det bästa både för mig och det samhälle jag tillhörer. Det motto ), hvarmed jag börjat denna redogörelse, visar nogsamt utur hvilken -allvarsam synpunkt jag uppfattat lifvet. Det var dock icke alltid så. Min ungdom förflöt visserligen icke under allvarsamma betraktelsår. Ett häftigt, oroligt lynne, mera utvecklade kroppsän själskrafter, gjorde mig till en yr öfversittare till pojke. Jag lyckades icke uti annat under min första uppfostran, än uti kroppsöfningar, dans och sång; ty med ett halft dussin instrumenter, på hvilka jag försökte mig, gick det icke så bra, och med läsningen nästan sämre, till fars och informatorers stora hekymmer. Jag ämnades visserligen från första början till prest; men min ringa hug för läsning förmådde min far att kasta mig i knekthopen, som det på den tiden kallades, när man ansågs icke duga till annat. Så voro begreppen om militären och min ringa person då; och min beskedliga, fromma och flitiga bror måste afstå sin dyrköpta fändriksfullmakt till mig, sin äldre bror, underoffieeraren vid Bohusläns dragoner: hvarigenom hvar och en af oss kommo på sin bestämda väg, som i tidernas längd förde oss båda så långt vägadt var på embetsmannabanorna. Parallela gingo de utan att vi någonsin kunde komma i kontakt med hvarandra, blott fägna oss åt hvarandras framgång på sin bestämda bana. Besynnerligt nog inträffade det så, att då jag här i Stockholm tog min artilleriexamen, frän hvilken jag kan datera en stor del af den Jycka jag gjort, och hvsarom något mer skall ordas nedanföre, fick han meogistergraden med utmärkelse i Upsala. På min 36 födelsedag anlände jag till Carlstad som landshöfding, och på sin 36 födelsedag biskopsvigdes han i Jakobs kyrka. Samma år, som han tillträdde erkebiskopsembetet, blef jag statsråd; och följas åt skola vi i döden: ty vid foten af föräldrarnas graf på Tölö kyrkogård i norra Halland ha vi byggt vår gemensamma, hvaruppå dödsdagarna endast saknas å den stora stenen. Trots tvenne informatorer, som både med lock och pock sökte plugga uti mig kunskaper, kunde jag vid 43 ärs ålder nästan ingenting; men uti rida, fäkta, dansa och voltigera, spela biljard, sjunga alla Bellmans visor, samt härma djur och instrumenter, hade jag kommit långt. Glad-och lustig pojke, var jag välkommen öfver allt — roande både gamla och unga — isynnerhet hos gamla trumpna och sjuka gubbar, dem jag fann ett stort nöje uti att muntra, nästan af egennytta; ty jag har alltid trott på vedergällningsrätten och tänkte: när du blir gammal och skräpig, så får du besök; och detta har slagit bra in. Jag hade en särdeles gåfva att flytta mina gamla vänners berättelser från dagens händelser, som jag vanligtvis började med under kritpipans stoppning, till deras ungdoms tid, och fick fullkomlig reda på historier för 50 år tillbaka, hvilka ett par generationer hade glömt, men gubbarna i deras minsta detaljer berättade, så att jag skulle kunnat skrifva Götheborgs historia, nästan för hela förra århundradet, om j2g kunnat skrifva alls med sammanhang. Jag hade god tid, ty jag läste ingenting och spelade aldrig kort; men, detta allt oaktadt, skulle jag visserligen fallit i laster och vidlyftigheter, om jag ejlyckligtvis haft föräldrahuset att tillgå, der ordning och sedlighet fick iakttagas. Min far, en verldserfaren och skarpsinnig man, som förmodligen insåg, att jag endast kunde hållas i spatsergången med lämpor och förtroende, sedan han funnit, att det icke var egentligen något ondt uti min lättsinnighet, uppgjorde med mig vissa vilkor, som kommo mig rätt väl till pass för hela lifvet. Bland dessa vilkor var, att jag skulle få så mycket penningar jag ville hafva, blott jag uppriktigt uppgaf hvartill de skulle användas; att jag aldrig skulle skrifva någon skuldsedel eller borga för någon; kunde heldre få låna eller skänka till kamrater små summor, om jag trodde de behöfde dem, men aldrig mot någon sedel. Mina vänner fick jag alltid föra i föräldrarnas hus, äfven då de bodde på landet, der vi trifdes ganska godt, ty föräldrarna höllo ett mycket godt bord, och min far, sjelf glad och liflig man, höll af ungdom, så att föräldrarnas hus var påsin tiddet gladaste och trefligaste hvari man kunde umgås, i hela Götheborg, och något : ) Detta motto är den bekanta versen: Jesu låt mig städse börja i ditt namn allt hvad jag gör, att jag måtte framgång spörja och så sluta, som jag bör! ...