och tänkt, har jag nu beslutat, vid sextiosex år
återkalla i mitt minne, hvarvid jag har temliger
god ledning uti en mängd anteckningar, som jag
nu är sinnad uppbränna, på det de icke må komma
i obehöriga händer.
Se så, nu -är början gjord till mina memoirer
eller egentligen mip lefnad. Om hvad- jag nu går
att skrifva, skall se dagsljuset, eller af allmänheten
någonsin betraktas, förr än 30 år efter min död.
kommer dergå an, i hvilket humör jag blir, då jag
kommer till redogörelsen för 4844, och om icke
hela luntan får ätfölja de äldre anteckningarna till
brasan. Att imedlertid hvart ord skall blifva en
sanning, vill jag på förhand försäkra, och utan för-
behåll erkänna mina misstag, äfvensom jag utan
skryt vill anföra i hvad mon jag trott mig bafva
gagnat, så som jag inför det högsta väsendet redo-
gjorde för hvad jag tänkt och önskat verka här i
verlden, under en lång och händelserik lefnad:
tacksamt erkännande, att jag städse sett Guds allt-
förmående hand bafva hvilat öfver mig hela lifvet
igenom, samt leda allt till det bästa både för mig
och det samhälle jag tillhörer.
Det motto ), hvarmed jag börjat denna redogö-
relse, visar nogsamt utur hvilken -allvarsam syn-
punkt jag uppfattat lifvet. Det var dock icke all-
tid så. Min ungdom förflöt visserligen icke under
allvarsamma betraktelsår. Ett häftigt, oroligt lyn-
ne, mera utvecklade kropps- än själskrafter, gjorde
mig till en yr öfversittare till pojke. Jag lyckades
icke uti annat under min första uppfostran, än uti
kroppsöfningar, dans och sång; ty med ett halft
dussin instrumenter, på hvilka jag försökte mig,
gick det icke så bra, och med läsningen nästan
sämre, till fars och informatorers stora hekymmer.
Jag ämnades visserligen från första början till prest;
men min ringa hug för läsning förmådde min far
att kasta mig i knekthopen, som det på den tiden
kallades, när man ansågs icke duga till annat. Så
voro begreppen om militären och min ringa per-
son då; och min beskedliga, fromma och flitiga
bror måste afstå sin dyrköpta fändriksfullmakt till
mig, sin äldre bror, underoffieeraren vid Bohusläns
dragoner: hvarigenom hvar och en af oss kommo
på sin bestämda väg, som i tidernas längd förde
oss båda så långt vägadt var på embetsmannaba-
norna. Parallela gingo de utan att vi någonsin
kunde komma i kontakt med hvarandra, blott fägna
oss åt hvarandras framgång på sin bestämda bana.
Besynnerligt nog inträffade det så, att då jag här
i Stockholm tog min artilleriexamen, frän hvilken
jag kan datera en stor del af den Jycka jag gjort,
och hvsarom något mer skall ordas nedanföre, fick
han meogistergraden med utmärkelse i Upsala. På
min 36 födelsedag anlände jag till Carlstad som
landshöfding, och på sin 36 födelsedag biskopsvig-
des han i Jakobs kyrka. Samma år, som han till-
trädde erkebiskopsembetet, blef jag statsråd; och
följas åt skola vi i döden: ty vid foten af föräl-
drarnas graf på Tölö kyrkogård i norra Halland
ha vi byggt vår gemensamma, hvaruppå dödsda-
garna endast saknas å den stora stenen. -
Trots tvenne informatorer, som både med lock
och pock sökte plugga uti mig kunskaper, kunde
jag vid 43 ärs ålder nästan ingenting; men uti
rida, fäkta, dansa och voltigera, spela biljard, sjunga
alla Bellmans visor, samt härma djur och instru-
menter, hade jag kommit långt. Glad-och lustig
pojke, var jag välkommen öfver allt — roande
både gamla och unga — isynnerhet hos gamla
trumpna och sjuka gubbar, dem jag fann ett stort
nöje uti att muntra, nästan af egennytta; ty jag
har alltid trott på vedergällningsrätten och tänkte:
när du blir gammal och skräpig, så får du besök;
och detta har slagit bra in. Jag hade en särdeles
gåfva att flytta mina gamla vänners berättelser
från dagens händelser, som jag vanligtvis började
med under kritpipans stoppning, till deras ung-
doms tid, och fick fullkomlig reda på historier för
50 år tillbaka, hvilka ett par generationer hade
glömt, men gubbarna i deras minsta detaljer be-
rättade, så att jag skulle kunnat skrifva Götheborgs
historia, nästan för hela förra århundradet, om j2g
kunnat skrifva alls med sammanhang. Jag hade
god tid, ty jag läste ingenting och spelade aldrig
kort; men, detta allt oaktadt, skulle jag visserli-
gen fallit i laster och vidlyftigheter, om jag ejlyck-
ligtvis haft föräldrahuset att tillgå, der ordning
och sedlighet fick iakttagas. Min far, en verlds-
erfaren och skarpsinnig man, som förmodligen in-
såg, att jag endast kunde hållas i spatsergången
med lämpor och förtroende, sedan han funnit, att
det icke var egentligen något ondt uti min lätt-
sinnighet, uppgjorde med mig vissa vilkor, som
kommo mig rätt väl till pass för hela lifvet. Bland
dessa vilkor var, att jag skulle få så mycket pen-
ningar jag ville hafva, blott jag uppriktigt uppgaf
hvartill de skulle användas; att jag aldrig skulle
skrifva någon skuldsedel eller borga för någon;
kunde heldre få låna eller skänka till kamrater
små summor, om jag trodde de behöfde dem, men
aldrig mot någon sedel. Mina vänner fick jag all-
tid föra i föräldrarnas hus, äfven då de bodde på
landet, der vi trifdes ganska godt, ty föräldrarna
höllo ett mycket godt bord, och min far, sjelf glad
och liflig man, höll af ungdom, så att föräldrarnas
hus var påsin tiddet gladaste och trefligaste hvari
man kunde umgås, i hela Götheborg, och något :
) Detta motto är den bekanta versen: Jesu låt
mig städse börja i ditt namn allt hvad jag gör,
att jag måtte framgång spörja och så sluta, som
jag bör! ...