gon gång råkas i sällskapslifvet, med en isande stolthet. Den ene tviflar, högt och öppet, på -den andres odödlighet. Det högsta bevis af andlig högfärd jag känner, är den bekanta kyrkoinskriptionen: Deo erexit Voltairius.) Man torde få leta efter ett uttryck, som mera tar Försynen )en cameradep. Voltaire ger här vår Herre en present zum Andenken, egnar honom en liten vänlig hågkomst af den störe författaren och skalden. Det skulle säkert förundrat herr Voltaire, om vår Herre icke funne sig på det högsta smickrad af denna artiga uppmärksamhet. Den gamle på Ferney var utan tvifvel öfvertygad, att, i ett lif efter detta, bli komplimenterad för den sinnrika sammanställningen i sin inskription. Någon gång kan högfärd låta förena sig med de mest frisinnade åsigter. Exempel skulle kunna -hemtas inom landet, men, för att undvika allt hvad som kan kallas personligheter, gå vi heldre ett par tusen år tillbaka, till den bekanta romerska damen, som steg i. badet i en slafs närvaro. Då hon erinrades härom, svarade hon stolt och likgiltigt: Han är ju endast en slaflb MHvilket förkrossande högmod, hvilken oslöjad frisinnthet i denna korta fras. Man hör att det är patriciskan i en republik som talar. Det är omöjligt att slafven, efter ett sådant yttrande, kunde ha ögon för annat, än sin förnedring. Han måste se ned, äfven om de mest retande bilder lockade honom att se upp. Många personer i denna verlden gå besked) Voltaire reste (detta tempel) åt Gud.