gon gång råkas i sällskapslifvet, med en isande
stolthet. Den ene tviflar, högt och öppet, på
-den andres odödlighet.
Det högsta bevis af andlig högfärd jag kän-
ner, är den bekanta kyrkoinskriptionen: Deo
erexit Voltairius.) Man torde få leta efter ett
uttryck, som mera tar Försynen )en cameradep.
Voltaire ger här vår Herre en present zum
Andenken, egnar honom en liten vänlig håg-
komst af den störe författaren och skalden.
Det skulle säkert förundrat herr Voltaire, om
vår Herre icke funne sig på det högsta smic-
krad af denna artiga uppmärksamhet. Den gamle
på Ferney var utan tvifvel öfvertygad, att, i
ett lif efter detta, bli komplimenterad för den
sinnrika sammanställningen i sin inskription.
Någon gång kan högfärd låta förena sig med
de mest frisinnade åsigter. Exempel skulle
kunna -hemtas inom landet, men, för att und-
vika allt hvad som kan kallas personligheter,
gå vi heldre ett par tusen år tillbaka, till den
bekanta romerska damen, som steg i. badet i
en slafs närvaro. Då hon erinrades härom,
svarade hon stolt och likgiltigt: Han är ju en-
dast en slaflb MHvilket förkrossande högmod,
hvilken oslöjad frisinnthet i denna korta fras.
Man hör att det är patriciskan i en republik
som talar. Det är omöjligt att slafven, efter
ett sådant yttrande, kunde ha ögon för annat,
än sin förnedring. Han måste se ned, äfven
om de mest retande bilder lockade honom att
se upp.
Många personer i denna verlden gå besked-
) Voltaire reste (detta tempel) åt Gud.