ednare kamrater till den första skälmen, och ju-
eleraren var af med sitt smycke.
— tt —
JORDENS DELNING.
( Efter Schiller.)
Er ger jag jorden menskor, hel och hållen,
— Sä ropte Zeus från himlens höjder ner —
Till evig tid i arf min jord bebållen,
Men delen broderligt emellan er.
Och ung och gammal, allt hvad händer eger,
Med hast sin andel uti bytet tar;
Ren åkermannen fältets frukter väger,
Och jägarn genom mörka skogen drar.
(Iasändt.)
Och snikna köpman verldens vinst omfamnar,
Och presten söfs af kräslighet och vinr,
Och kungen spärrar, gator torg och hamnar,
Och ropar onöjd: tionden är min.
Kom så, sen delte voro alla värden,
Från vida fjerran skalden ock till sist;
Ack, då var intet, intet qvar af verlden,
Allt har sin egare, allt har han mist.
Ve mig, så skall jag ensam ibland alla
Arm och förskjuten gå från zon till zon.
— Så lät han högt sin klagans verop skalla —
Och böjde knä vid Öfvergudens tbron.
Om du dig qvar i drömmens rike glömde
— Hörs Guden svara — klandra då ej mig;
Hvar var du, då man jordens byen tömde?
Jag ver — sad skalden — på besök hos dig.
Och vid ditt anlet då mitt öga hängde,
Mitt öra vid din himmels harmoni;
Berusad anden i ditt ljus framträngde,
Och for — förlåt det — jordens vinst förbi.
Hvad är att göra? — sade Zeus — bortgifven
All verlden är, men min är himlen blå;
Om der du bättre trifs, från jord fördrifven,
Kom när du vill, den skall dig öppen stå.
i —LLV ll r i — — —r—-—— — — — -AFNrNr—— 9 E— Zt——-—
73