deraf att F. eller hans anhöriga innehade uret;
de lemnade det först till en urmakare för att få
det renoveradt, så tillen boettmakare, som förfär-
digade boetten, och slutligen, för att få nytt glas
isatt, lemnade F., såsom ofvan är sågdt, uret åt
den urmakare, som gjorde upptäckten att det val
stulet.
Men herr polismästaren, ifrig att erhålla ljus i
saken, framställde med hetta några frågor, bland
hvilka äfven den, på hvad sätt F:s mor och systrar
fått urverket om händer. F. blef vid det hårda
tilltalet förvirrad och kunde icke svara — och po-
lismästaren, utan att vidtaga någon åtgärd till ut-
rönande af sanningen af F:s uppgifter, befallde:
för ut karlen, sätt honom i häkte så länge!
hörarnes förundran och bestörtning var icke
mindre än föremålets för detta stränga förfarande.
F. affördes i häkte och fick der tillbringa det öf-
riga af dagen och den påföljande natten.
Dagen derpä inställde sig F:s mor, hustru och
systrar i polisen, och F. blef äfven införd. För-
höret var denna gång hemligt, och vi veta ej hvad
dervid föreföll. Men F. blef åter ställd på fri fot.
På en förut för stöld misstänkt och höktad yng-
ling, lärlingen Erik Wilhelm Eriksson, har nu
misstankan fallit, att han är den, som i Upsala
tillgripit det omförmälda uret. Han är förut till-
talad för det han funnits innehafva ett annat, vid
samma tid och i samma stad stulet ur, men hvil-
ket han föregifvit sig hafva hittat uti en sandgrop
derstädes. Personer hafva i poliskammaren inty-
gat att Eriksson innehaft det nu sednast ifråga-
komna uret, och att han, under uppzift det han
erhållit uret af sin far för att bjelpa sig med,
velat belåna detsamma. Härtill nekar dock Eriks-
son med mycken bestämdhet.
a it RR CR ÖJ Ån - Kn