ScCYYCHDL I acnH Ua OIvertygelse, UTPapel jag ICKC
i tvifvelsmål, hvilket än mer ökar min glädje.
Med hr Richert har det väl icke heller någon
fara att han ändrar sig och går öfver på stånds-
principen. Skulle det mot all förmodan-ske,
så lär Du imedlertid icke underlåta att på-
minna honom hvad han sjelf här inspirerat Dig.
Men de ifrågavarande sidorna 86—88 inne-
hålla dessutom flere andra så märkliga saker
angående de förmodade utsigterna för 1844 års
riksdag (hvilka dock sedan mycket förändrades
af den stora händelsen), att jag icke kan neka
mig att äfven här citera ett helt stycke, för
att tillika visa på hvad sätt Du användt lati-
net. Du talade nemligen der åtskilligt om bi-
skopen och numera f. d: statsrådet Heurln,
och yttrade bland annat följande:
Kardinalskälet till hans prestkrage i Statsrådet
syftar på den stundande riksdagen. Medan H. E.
Gyllenhaal der skall söka komma i besittning af
civila tjenstemannapersonalen samt lånbehöfvande,
och medan militären, på vanligt sätt, klibbar fast
vid Exceilentissimus, ehvad han fogar sig efter Mi-
Rervas uppmaning och annammar batongen, eller
fortfarande endast med nyckeln till sängkammaren
kommenderar armåen; så blir Hans Eminence
Heurlins roll att taga de Högvördige fäderne om
hand. Det sker alltid lättare i deras drägt, än i
hvilken annan, huru grann som helst, och Heurlin
har mycket för mycket hufvud att låta sina inte-
ressen öfverröstas af fåfängan. Det inger förtro-
ende, det smickrar den presterliga egenkärleken,
det äggar andras lust att gå och göra sammaledes,
att se Statsrådet-Kardinelen med prestkrage om
halsen, biskopskorss på bröstet och konseljporte-
feuillen under armen. Det är en fana, uthängd
att samla anhängare och att visa dem den poli-
tiskt-orthodoxa vägen, korrteligen: ett korruptions-
medel, ingenting annat. Aldrig, icke ens under
den eljest just i det afseendet så illa anskrifna Fri-
hetstiden hafva de maktägande i Sverige gjort så
stora och listigt sammansmidda ansträngningar för
att korrumpera, som till det instundande riksmö-
tet, det blir, med ett ord, en korruptionsriksdag.
Nu mera köper man icke helt simpelt med pen-
ningar, som under den förhatade frihetstiden: man
lockar med embeten, man kittlar med utmärkel-!
ser, man dagtingar med interessen. Allt detta lig-
ger inom de styrandes lås och nyckel, och folket
har ej annat att ställa upp mot dessa giftiga an-,
slag, än sin moraliska känsla, och om denna allt.
för oförsynt trampas under fötterna, sin fysiska!
kraft. På en representation, som till nära 3,:de-
lar består af embetsmän, är det icke osannolikt,!
att det Heurlin-Brabe-Gyllenhaalska retmedlet skall
göra äsyftad verkan, och att nästa riksdag i följd
deraf varder helt och hållet reaktionär. Kanske!
är detta till och med önskvärdt. Starren måste
hafva hunnit sin mognad, innan operationen före-!
tages. Bondeståndet förblifver hädanefter oåtkom-!
ligt (med få undantag åtminstone) på riksdagarna
och manstarkast äfven dessemellan. En gång må-
ste fjällen falla från böndernes och våra talrike
orepresenterade landsmäns ögon. När de hunnit:
handgripligen öfvertygas, att både pung och frihet!
äro en djerf ministeres säkra rof,så länge det kan
legaliseras af en orimlig Representations åtkomliga
röster, — då blir det också snart slut med nuva- )
rande representationssättet; ty mot korruption fin- )
nes intet annat medel än styrkan. Delenda est
Carihago! Den gordiska knuten måste afhuggas.
Eftersom jag nu kommit mig att citera, kan :
jag icke heller neka mig nöjet att anföra ännu
en liten punkt i samma bref sidan 953, inne-!:
hållande Din önskan, att man icke skulle bry
sig om näringsfrihetsfrågan vid den instundande
riksdagen, för att icke splittra sinnena. Du it
yttrar nemligen dervid:
En sådan taktik å Ständernas sida är dock —
jag upprepar det — endast en from önskan. Kar-
dinal-ministern lärer nog draga försorg om, han,
att detta trätofrö varder behörigen utsädt de Resp.
Stånden emellan. Han har för detta ändamål en
omistelig handtlangare i le cidevant redac:eur en
chef, nu mera Norrköpingsinteressets aflönade spa-
dassin, för hvilken ämnet är en lifsfråga, och som
med Kardinalen äger lika fallenhet att fiska i
grumligt vatten.o
Måhända tycker Du, och jag medger, icke
utan skäl, att mitt bref redan blifvit nog lång-
trådigt; och likväl har jag ännu så mycket att
språka om, för att svara Dig på några förfråg-
ningar, att Du måste ursäkta om jag ytterligare
ortsätter.
Med en viss rörelse har jag hos Dig, gamle
oekante, förmärkt ett fosterländskt bekym-
ner öfver den förmenta omständigheten, alt
Aftonbladet skulle hafva försatt sig uti en
eroende ställning till Regeringen derigenom,
tt Kongl. Maj:t beviljat tullfri införsel af rått
vafvel för svafvelsyrefabriker, enär Aftonb!adets
örläggare är intressent i en sådan under an-
äggning varande fabrik. Det är deröre med
löje jag går att undanrödja denna oro.
Det torde nemligen tillåtas mig att upp-
ysa Dig, som icke gör någon affär af att vara
(emma i teehbniska saker, att både i England
ch Belgien, från hvilka länder den mesta svaf-
elsyran hittills importerats till Sverge, får rå-
vafvel tullfritt införas. Då nu tanka uppstod
å anläggningen af en inhemsk svafvelsyrefa-
rik, så utgjorde det helt enkelt ett oundgäng-
gt vilkor för att kunna täfla i pris med de
tländska fabrikerna, hvilka bedrifva sin till-
erkning i ofantlig skala, att antingen få im-
orttullen på den tillverkade varan förhöjd, eller
ämnet tullfritt, emedan det svenska svaflet är
ubbelt så dyrt som det sicilianska, och dess-
tom offast något arsenikbaltigt och således
undre användbart till nämnde ändamål. Det
rra hade varit att lägga en beskattaing på
lia som använda svafvelsyra; af det sednare
er lider ingen, enär icke ett skålpund svenskt
rafvel för närvarande förbrukas till svafvelsyre-
(
S
,
;
m
)