;Rebecka! ropade ynglingen, då han inträdde
ch såg flickan väl dödsblek, men, som det
yntes, med full fattning silta jemte den sjuka
adren, hvars band hon höll i sin.
pVictor! O, Gud! ropade hon och låg, högt
åtande, i hans armar.
Med möda uppreste sig Ismael. Han sam-
anknäppte händerna.
yHerre! Jehoval sade han, höjande ögonen
mot bimlen. Du är den du alltid varit, då
u räddade profeten ur hvalfisken och ynpglin-
en ur lejongropen. Ditt namn vare äradt!
Fort! fort! Intet ögonblick är att förlora
ade Victor, vändande sig till Sappörerna. Tag
egel och ett täcke, lägg denne man derpå och
är honom varsamt ned på flottan!
Glade fattade Sappörerna den gamle. För-
igtigt uppbars han på däck och nedsänktes
erifrån på flottan. Alla de öfriga följde efter
Landet uppnåddes nu med mindre ansträng-
ing, utan annan olägenhet, än att sällskape
lef genomvitt.
Nu ären j mina! och ingen skall slita e
från mig! jublade den hänryckte Victor, d
an satt med Ismael och Rebecka vid elden
omi soldaterna upptändt af splittrade skepps
räder. Lofven alt aldrig mera fly mig.
urd lycklig jag är — och misskännen ej him
ens vilja, som så nådigt och underbart åte
örenat oss. Nu, min dyra, ädla Rebecka, skol
i i trofast, oändlig kärlek skörda lön för all
jertats hårda pröfningar. Evigt! evigt blir d
in gudasända engellx
Rebecka låt, stilla gråtande, sitt sköna, 10c
iga hufvud sjunka till Victors bröst — 0C