;Rebecka! ropade ynglingen, då han inträdde ch såg flickan väl dödsblek, men, som det yntes, med full fattning silta jemte den sjuka adren, hvars band hon höll i sin. pVictor! O, Gud! ropade hon och låg, högt åtande, i hans armar. Med möda uppreste sig Ismael. Han samanknäppte händerna. yHerre! Jehoval sade han, höjande ögonen mot bimlen. Du är den du alltid varit, då u räddade profeten ur hvalfisken och ynpglinen ur lejongropen. Ditt namn vare äradt! Fort! fort! Intet ögonblick är att förlora ade Victor, vändande sig till Sappörerna. Tag egel och ett täcke, lägg denne man derpå och är honom varsamt ned på flottan! Glade fattade Sappörerna den gamle. Förigtigt uppbars han på däck och nedsänktes erifrån på flottan. Alla de öfriga följde efter Landet uppnåddes nu med mindre anstränging, utan annan olägenhet, än att sällskape lef genomvitt. Nu ären j mina! och ingen skall slita e från mig! jublade den hänryckte Victor, d an satt med Ismael och Rebecka vid elden omi soldaterna upptändt af splittrade skepps räder. Lofven alt aldrig mera fly mig. urd lycklig jag är — och misskännen ej him ens vilja, som så nådigt och underbart åte örenat oss. Nu, min dyra, ädla Rebecka, skol i i trofast, oändlig kärlek skörda lön för all jertats hårda pröfningar. Evigt! evigt blir d in gudasända engellx Rebecka låt, stilla gråtande, sitt sköna, 10c iga hufvud sjunka till Victors bröst — 0C