bolag nedsatt den till 20 rdr, och den som lidit
skadan fördenskull begärde kompromiss, så kostade
denna, som fasiställde direktionens beslut, 49 rdr.
— Det ser nu tydligen ut, som om Posttid-
ningen, genom Morgonens upphörande, icke al-
lenast gjort en acqvisition af hr Hellberg, utan
äfven att den bekarte hr August von Hartmans-
dorff följt med honom dit. Genom flera num-
ror af Posttidningen har man nemligen haft
tillfälle att studera sig in i en både lång och
bred artikel, på samma sätt, som hr Sevelin
äter sig in i den stora smörgåsen i lustspelet
Grekiska historien,; och denna artikel har
tydligen hr von Hartmansdorff till författare.
Han har deri, med anledning af representa-
tionsfrågan, återkommit på sitt gamla och öma
thema, att kronans räddning beror på bibehål-
landet af adelns politiska makt (hvarföre man
måste beklaga det stackars Norge, som ej har
någon adel). Det enda som i öfrigt förtjenar
uppmärksamhet, är den härledning förf. vill
göra ifrån H. E. frih. Nordenfalks förklaring
på riddarhuset, hvari förekom det uttrycket,
att Konungen icke velat gifva någon offent-
lighet åt sina åsigter öfver denna fråga, förr,
än om densamma biefve honom på grund-
laglig väg underställd; att den borde på öf-
vertygelsens vög utkämpas; att det i första
rummet tillhör nationen sjelf, alt. genom dess
ombud yttra sig öfver det sätt hvarpå den vill
representeras, och att det derföre måste vara
af högsta vigt för en Regering att få inhemta
representationens röst, afgifven utan all yttre
inverkan; och för sådant ändamål samvetsgrannt
undanhålla äfven: den inflytelse, som en älskad
Konungs ord, lagdt i vågskålen, icke kan undgå
tt i mer eller mindre mån utöfva. Häraf
drages pu naturligtvis den slutsatsen, att Reze-
ringen vid kommitteens tillsättande alldeles icke
bör taga något parti eller välja den i en be-
stämd riktning.
Detta sätt att gå tillväga utmärker sig onek-
ligen för den egenskap, som man närmast skulle
kunna kalla en viss knipslughet, dåen stor del
läsare, vid ett flygtigt genomögnande, torde öf-
verbalka den egenuiga finten. Denna består
nemligen, såsom man genast kan se vid ett
närmar betraktande, deri, att hvad som ut-
gjorde ett naturligt och kanske nödvändigt före-
ställningssätt hos Regeringen vid början af sista
riksdag, rär frågan var att votera med ja och nej
öfver ett redan :beredt förslag, det upptager
författaren nu och tillämpar på frågan om kom-
mitteens utväljande. Det är likväl klart, att
om man icke uti en Konung föreställer sig en
kompiett wase, som icke vet hvad han gör, så
måste han äfven i en sådan fråga hafva en me-
ning, och när en handling af honom skall före-
tagas, så måste äfven hans mening deruti ut-
tryckas... Detta öfverensstämmer ju för öfrigt i
alla andra fall med de konservatives och sär-
deles med hr von Hartmansdorffs lära, att Ko-
nungen skall allena styra riket, hvilket ej kan
ske utan att någon vilja hos honom finnes:
Eftersinnar man detta, så visar det sig att hela
argumentet allsicke är tillämpligt till nu före-
varande. fall, - och dessutom har ingen bes
gärt, att Konungen annorlunda än i sin konselj
skulle yttra sin tanka i saken.
Men nu Vet man tillika väl, att så som de
fyra stånden stå spända emot hvarandra, två
emot två, så kunna Adels- och Biskopsmajori-
teterna, så länge deras koryfeer verka på dem,
putan all yttre inverkan, d. v. s. så länge Re-
geringen vill. bål-a igen ögonen och låtaherrar
von Hartmasdorff Palmstjerna och hr Erke-
biskopen ostördt maniera både personerna och
sakerna, så är det nog säkert, att inga politiska
reformer komma till stånd, och derföre vore
det ä ven rätt beqvämt för herr von Hartmans-
dor ff et Con:orter, om den välsignade neutra-
lieten kunde forifara; ju längre dess bättre.
Deri bigger hela bemligheten.
SE
--- sn fees SR om oo MR ma STL PR KR KK NÄ ET