bolag nedsatt den till 20 rdr, och den som lidit skadan fördenskull begärde kompromiss, så kostade denna, som fasiställde direktionens beslut, 49 rdr. — Det ser nu tydligen ut, som om Posttidningen, genom Morgonens upphörande, icke allenast gjort en acqvisition af hr Hellberg, utan äfven att den bekarte hr August von Hartmansdorff följt med honom dit. Genom flera numror af Posttidningen har man nemligen haft tillfälle att studera sig in i en både lång och bred artikel, på samma sätt, som hr Sevelin äter sig in i den stora smörgåsen i lustspelet Grekiska historien,; och denna artikel har tydligen hr von Hartmansdorff till författare. Han har deri, med anledning af representationsfrågan, återkommit på sitt gamla och öma thema, att kronans räddning beror på bibehållandet af adelns politiska makt (hvarföre man måste beklaga det stackars Norge, som ej har någon adel). Det enda som i öfrigt förtjenar uppmärksamhet, är den härledning förf. vill göra ifrån H. E. frih. Nordenfalks förklaring på riddarhuset, hvari förekom det uttrycket, att Konungen icke velat gifva någon offentlighet åt sina åsigter öfver denna fråga, förr, än om densamma biefve honom på grundlaglig väg underställd; att den borde på öfvertygelsens vög utkämpas; att det i första rummet tillhör nationen sjelf, alt. genom dess ombud yttra sig öfver det sätt hvarpå den vill representeras, och att det derföre måste vara af högsta vigt för en Regering att få inhemta representationens röst, afgifven utan all yttre inverkan; och för sådant ändamål samvetsgrannt undanhålla äfven: den inflytelse, som en älskad Konungs ord, lagdt i vågskålen, icke kan undgå tt i mer eller mindre mån utöfva. Häraf drages pu naturligtvis den slutsatsen, att Rezeringen vid kommitteens tillsättande alldeles icke bör taga något parti eller välja den i en bestämd riktning. Detta sätt att gå tillväga utmärker sig onekligen för den egenskap, som man närmast skulle kunna kalla en viss knipslughet, dåen stor del läsare, vid ett flygtigt genomögnande, torde öfverbalka den egenuiga finten. Denna består nemligen, såsom man genast kan se vid ett närmar betraktande, deri, att hvad som utgjorde ett naturligt och kanske nödvändigt föreställningssätt hos Regeringen vid början af sista riksdag, rär frågan var att votera med ja och nej öfver ett redan :beredt förslag, det upptager författaren nu och tillämpar på frågan om kommitteens utväljande. Det är likväl klart, att om man icke uti en Konung föreställer sig en kompiett wase, som icke vet hvad han gör, så måste han äfven i en sådan fråga hafva en mening, och när en handling af honom skall företagas, så måste äfven hans mening deruti uttryckas... Detta öfverensstämmer ju för öfrigt i alla andra fall med de konservatives och särdeles med hr von Hartmansdorffs lära, att Konungen skall allena styra riket, hvilket ej kan ske utan att någon vilja hos honom finnes: Eftersinnar man detta, så visar det sig att hela argumentet allsicke är tillämpligt till nu förevarande. fall, och dessutom har ingen bes gärt, att Konungen annorlunda än i sin konselj skulle yttra sin tanka i saken. Men nu Vet man tillika väl, att så som de fyra stånden stå spända emot hvarandra, två emot två, så kunna Adelsoch Biskopsmajoriteterna, så länge deras koryfeer verka på dem, putan all yttre inverkan, d. v. s. så länge Regeringen vill. bål-a igen ögonen och låtaherrar von Hartmasdorff Palmstjerna och hr Erkebiskopen ostördt maniera både personerna och sakerna, så är det nog säkert, att inga politiska reformer komma till stånd, och derföre vore det ä ven rätt beqvämt för herr von Hartmansdor ff et Con:orter, om den välsignade neutralieten kunde forifara; ju längre dess bättre. Deri bigger hela bemligheten. SE --sn fees SR om oo MR ma STL PR KR KK NÄ ET