—AO-
skräckt. Hvad bar jag att göra med er Ha-
ramy? Han är er kabiet och ni hans kabat
och kunnen behandia honom efter godtfinnande.,
Ismael satte sig härvid så, att han vände ryg-
gen till den fångae, för att icke ådraga sig Be-
duinernes misstroende. Den af dessa, som sist
talat, frigjorde Du fångens ansigte, kastade till
honom ett stycke bröd och, under det han
böjde och åter instack sin yatagan i slidan, lade
han fingret på murnen, såsom tecken till tyst-.
nad. I detta ögonblick uppgaf Rebecka ett
skri af fasa. Hon hade blickat öfver till den
fångne; det var — Victor.
Ha, hvad är det? Känner du fången? Du,
en hunds afföda, som Allah måtte slå med
blindhet ! skrek araben, kastande på flickan en
blick, af fruktan och raseri.
Ja, jag tror att jag känner honom, stam-
made Rebecka. Det är visst den Hadschut,
som en gång på andra sidan Schiffa i skogen
Koraza plundrade oss. Tror icke ni äfven, fa-
der, alt det är han?)
Nej, du bedrar dig, min dotter. Du har
aldrig sett denne man, sade Ismael, med ha-
stig fattning. cFruktan synes villa dig. Men
hör, Sidi!, fortfor han, vänd till Omar; ni sä-
ger att er HBaramy tillbörer Smelas. Jag kom-
mer vväl sällan till denna stams Huars, och
torde på år och dag icke besöka Algeziras höj-
der, ty jag begilver mig pu till Keff och kan-
hända ända till Tunis; men en israelit söker
öfver allt uppgöra någon liten bendel. Om
edra vilkor äro något hi!lica, skulle jag kunna
utlösa eller köpa er bsmary, Och finge sedan
se mig om, huru jag genom konom ejier hans