jag uttalat det? ropade Ismael förskräckt. Jag
ber dig, kära barn, slå bort dessa tankar, som
endast kunna uppstå i ena vansinnig hjerna. Der
man, vid hvilken din själ fästat sig, är visserli-
gen en god, ädel menniska, men han tillhörer
en stam, som nära tvåtusende år trampat oss
under fötterna. Äfven de bäste af den förakta
och anse oss för stoft. Då våra fåder försmäg-
tade i egyptiska och assyriska träldomen, kunde
de hoppas, att en stark hand skulle befria dem
derutur; men hvem skall nu församla de för-
strödda, som Jehova öfvergifvit? Hvem skall
aflyfta det ok, som så tungt trycker Israels folk ?
Hat är svårt, men svårare är smälek och förakt.
Förakt? — Jag tror icke att han föraktar
Oss, sade flickan svårmodigt; men hvarföre
skulle jag icke tinka på honom? Hvad ondt
är deri? Mina ögon få aldrig mer skåda ho-
nom. Ni talar så ofta om en förgången tid, då
vårt folk var stort och herrligt; edra ögon glänsa,
då ni erinrar om den tid, då den Högste skyd-
dade förbundsens ark, och våra konungars palats
strålade på det heliga Zion; ni kallar det: att
lefva i minnet. Ni talar ock ofta om den tid,
då ni först skådade min mor, huru ni midt
igenom fiendtliga stammar, genom öknar utan
vatten och berg, utan stigar, förde henne till
Setif, der ni länge med henne lefde lyckligt
och dit ni så gerna drager, för att bedja på den
idlas graf; äfven detta kallar ni ett minnets lif.
Så stör då icke detta, äfven mitt lif, och ryck
icke täckelset från mitt hjortas allra heligaste,
ler, om en främmande bild thronar, det åtmin-
stone icke är hoppets. Lofva mig, fadern, slöt
hon. högt snyftande, lofva, att aldrig mer tala