Tvifla icke, Rebecka!, tröstade den gamle
näfven jag är trött vid detta kringvandrande
Jag har förvärfvat nog. Det är väl icke be
tydligt och skall derföre icke reta Goijms rof
lystnad, men det är nog, för att gifva dig er
anständig hemgift. Du vet, att sonen till der
rike Zedekia ben Amar, den mäktige marabuter
i Ain Mady, skulle begärt din hand, om har
icke fruktat att fadren, i anseende till vår fat-
tigdom, skulle vägrat sitt bifall. Nu ämnar jag
yppa, alt din morgongåfva alldeles icke är obe-
tydlig.n
Häftigt förskräcktes flickan vid dessa ord.
Fader), ropade hon i högsta rörelse, om ni
gör det, har ni icke mer någon dötter. Jag
skulle hellre störta mig från denna klippa, än
blifva den manuens maka. !
Men du har förut icke synts honom obenä-
gen!, sade fadren. Nå, är det icke denne, så
infinner sig nog någon annan, som du kan välja.
Aldrig! — Aldrig! — Jag gifter mig ickel
afbröt Rebecka den talande.
J:g vet icke huru det står till med dig,
barnl sade den gamle skakande på hufvudet,
under det han bekymrad såg på dottern. Se-
dan den dagen vi besökte marknaden vid Ha-
mis:, bar du blifvit alldeles förändrad. Förut
glad som ett barn, modig vid de största an-
strängningar och försakelser, är du nu vemodig
och nedslagen; du tiger eller svarar förströdt.
Skulle, hvad Gud förbjude — —
Ni irrar, ni misstar er, fader
becka ångestfull.
Du vet således hvad jag ville säga, innan
I ropade Re-