RR —
JUDINNAN.
BERÄTTELSE ÅF WACHSMANN.
Det var vid middagstiden, tolfte dagen efte
Victors bortförande, och afrikanska solen strå-
lade brännande på väggarna af ett bergspass
som sträcker sig ned åt stranden af floden Ras
el Akba. Här var ena liten, af en sparsam källa
bevattnad dal, kaktushäckar omgåfvo den, deras
gula blommor stodo i full prakt, och två stora
palmer utbredde sina grenar öfver källan och
åstadkommo en vederqvickande skugga. Två
resande, en gubbe och en flicka hade tagit plats
vid källan, två små åsnor, lastade med höga
Packor, betade af det ur klippspringorna fram-
skjutande, halft förtorkade gräset, och flickan
framtog ur den vid källan liggande proviant-
renseln en hornbägare, fyllde den med käll-
vatten och räckte de , jemte ett stycke bröd
och litet dadel-mos till den gamle. De resande
voro Ismael och hans dotter. Flickan syntes
utmattad och nedslagen.
Låt icke modet sjunka Rebeckal, tröstade
den gamle. ,Vi måste ännu göra en anstränsd
dagsresa, för att framkomma till Kabylerna,
innan de erfara, att vägen är åter öppen till
Algier och att Abd-el-Kader ingått fred med
fransmännen. Vi böra i god tid komma till
emirens läger, der dröja vi några dagar, sedan
fortsätta vi vår resa — hvilken jag hoppas skall
blifva den sista — till Ain Mady.
Min sista resa, fader?, sade flickan smärtsamt
leende, under det hon stödde det sköna bufru-
det emot handen. Gifve Gud att ni sade sannt
7 Se Aftonbl. JM A3, 14 och 13,