RR — JUDINNAN. BERÄTTELSE ÅF WACHSMANN. Det var vid middagstiden, tolfte dagen efte Victors bortförande, och afrikanska solen strålade brännande på väggarna af ett bergspass som sträcker sig ned åt stranden af floden Ras el Akba. Här var ena liten, af en sparsam källa bevattnad dal, kaktushäckar omgåfvo den, deras gula blommor stodo i full prakt, och två stora palmer utbredde sina grenar öfver källan och åstadkommo en vederqvickande skugga. Två resande, en gubbe och en flicka hade tagit plats vid källan, två små åsnor, lastade med höga Packor, betade af det ur klippspringorna framskjutande, halft förtorkade gräset, och flickan framtog ur den vid källan liggande proviantrenseln en hornbägare, fyllde den med källvatten och räckte de , jemte ett stycke bröd och litet dadel-mos till den gamle. De resande voro Ismael och hans dotter. Flickan syntes utmattad och nedslagen. Låt icke modet sjunka Rebeckal, tröstade den gamle. ,Vi måste ännu göra en anstränsd dagsresa, för att framkomma till Kabylerna, innan de erfara, att vägen är åter öppen till Algier och att Abd-el-Kader ingått fred med fransmännen. Vi böra i god tid komma till emirens läger, der dröja vi några dagar, sedan fortsätta vi vår resa — hvilken jag hoppas skall blifva den sista — till Ain Mady. Min sista resa, fader?, sade flickan smärtsamt leende, under det hon stödde det sköna bufrudet emot handen. Gifve Gud att ni sade sannt 7 Se Aftonbl. JM A3, 14 och 13,