Han hviskade kamraten några ord i örat,
hvilken svarade:
Oroa dig icke, Omar! Allah Kerim! Gud
är barmhertig, och han har skänkt mig en haik,
som, bröder emellan, var värd tjugo piaster.
Ismael och Rebecka hade under tiden tagit
plats vid palmens yttersta skugga och öfver-
lemnat rummet vid källan åt araberna. Desse
hade nu stigit af, bulpit den tredje ryttaren
från hästen och fört honom till ett ställe, sex
eller sju steg ifrån Ismael, der de befallde ho-
nom nedsätta sig.
Ni han der en fånge? sade Ismael, betrak-
tande denne.
Det är en Haramy (röfvare) af Smelas stam,
svarade Hassan likgiltigt. Han bar velat be-
stjäla vår herre, Sidi Mohamed ben Zegri, och
blef ertappad. Då vi stodo fördige att åter-
vända till Keff, bar Sidi Mobamed anmodat oss
att föra honom di. Bir han icke utlöst, sälja
vi honom till Sudan.
pHuru? sälja en Islams bekännare? inföll
Ismael, liksom förundrad.
Han har tjenat ibland Frankernas Spahis.
Måtte Allah straffa honom, en sådan är icke
vättre än en otrogen! föll Omar honom i ta-
et. ,Jag skall nu taga af honom lädermasken,
tt han må kunna förtära bröd och vatten —
ych jag befaller dig, jude, att icke tala ett ord
ned fången. Jag känner er nations sqvallerak-
ighet. Måtte Allah förlama er tunga! Du
kulle kuona i Algezira utsprida hvarjebanda
ögn. För öfrigt vågar han icke svara dig, han
kulle då få känna min yatagan på sin nacke.
Intet ord skall jag tala yttrade Ismael för.