dock, att-med min dotter kan förhållandet vars något annorlunda. Rebecka äger en ring a ringa värde, elt arf efter en älskad mor: er qvinna, huslig som Sara och from och älsklig såsom den, hvars namn min dotter bär. Denna ring kunde ni väl emottaga, utan att förnedra er?n : O, gör det — gör det, dyre herre! sade Rebecka, i det hon fattade Victors arm och framräckte en högst dyrbar diamantring. — ,Jag ber er — afslå det ickel! tillade hon Ringen har i sig sjelf intet värde, men er mors välsignelse är fästad dervid. Jan, sade Victor, djupt rörd, i det han satte ringen på sitt finger. Jag emottager klenoden såsom en talisman, hvilken jag alltid skall bära — och som oupphörligt skall påminna mig gifvarinnan — men endast med det vilkor, att då du en gång blir brud, du underrättar mig derom och att jag då, i stället för den nu mot tagna, får sända dig den förlofningsring, som för alltid skall förena dig med en älskad — outsägligt lycklig man. Nej — 0 nej! aldrig kommer jag att af er emotltaga-en sådan ring!, ropade Rebecka bhäftigt. Men, på det ni må emottaga det kära minnet — går jag in på vilkoret. Gif — till lade hon med darrande röst —den ringa gåfvan till den flickan på andra sidan hafvet,som en gång blir er . . . och . .. förena dermed en helsning från den arma öknens dotter. En ström at tårar qväfde-de sista orden. Bort, fader! fort, kom! hviskade flickan — och vacklade utur rummet, stödd af fadren, som sium skakade Victors hand.