rs —— ÖY X — sw
ma
tal. I bans sista ord, eller ännu mer i tonen
låg en djup känsla; hvilken, då den kom från
bjertat, äfven gick till den unge krigarens. Nu
föll Victors öga på Rebecka. Huru skön är
hon icke? sade ban till sig sjelf, då bans blick
hvilade på detta väsende, fullt af oskuld, älsk-
lighet och obeskriflig skönhet. Hennes klädsel
var i dag, ehuru enkel, likväl mera vald än
förut och höjde ännu mer hennes behag. Vic-
tor jemnförde i tankarne Rebecka med Fatme,
och om han ock måste tillerkänna den sednare
stoltare hållning och yppigare former, så lem-
nade han dock den förra företrädet i de natur-
liga, onämnbara behag, som göra ett djupare
och varaktigare intryck på hjertat. Flickans
drag visade en rörande nedslagenhet, hennes
sköna ögon sänktes mot gollvet, och då Victor
frågade benne, om hon äfven, så långt fjerran,
skulle någon gång tänka på sina bekanta? —
uttryckte en rörelse med handen emot hjertat
mer än det darrande palltid,, som undslapp
hennes läppar, smärtan öfver den förestående
skilsmessan.
Ännu en bön har jag till er, gode unge her-
rel sade Ismael efter en stund, i synbar för-
lägenhet. Jag vet väl huru lätt jag kunde
såra er, om jag bad er emottaga något till min-
ne af vår gjorda bekantskap vid Hamiss. I
början tänkte jag, att jag kunde våga erbjuda
er ett litet lån på obestämd tid — de unga
herrarne behöfva penningar till så mycket —
men snart erfor jag, att ni var oberoende och
förmögen. Jag vet äfven att ni icke skulle e-
mottaga något af det minsta värde till hägkomst
af den kringvandrande juden — men hoppas