rs —— ÖY X — sw ma tal. I bans sista ord, eller ännu mer i tonen låg en djup känsla; hvilken, då den kom från bjertat, äfven gick till den unge krigarens. Nu föll Victors öga på Rebecka. Huru skön är hon icke? sade ban till sig sjelf, då bans blick hvilade på detta väsende, fullt af oskuld, älsklighet och obeskriflig skönhet. Hennes klädsel var i dag, ehuru enkel, likväl mera vald än förut och höjde ännu mer hennes behag. Victor jemnförde i tankarne Rebecka med Fatme, och om han ock måste tillerkänna den sednare stoltare hållning och yppigare former, så lemnade han dock den förra företrädet i de naturliga, onämnbara behag, som göra ett djupare och varaktigare intryck på hjertat. Flickans drag visade en rörande nedslagenhet, hennes sköna ögon sänktes mot gollvet, och då Victor frågade benne, om hon äfven, så långt fjerran, skulle någon gång tänka på sina bekanta? — uttryckte en rörelse med handen emot hjertat mer än det darrande palltid,, som undslapp hennes läppar, smärtan öfver den förestående skilsmessan. Ännu en bön har jag till er, gode unge herrel sade Ismael efter en stund, i synbar förlägenhet. Jag vet väl huru lätt jag kunde såra er, om jag bad er emottaga något till minne af vår gjorda bekantskap vid Hamiss. I början tänkte jag, att jag kunde våga erbjuda er ett litet lån på obestämd tid — de unga herrarne behöfva penningar till så mycket — men snart erfor jag, att ni var oberoende och förmögen. Jag vet äfven att ni icke skulle emottaga något af det minsta värde till hägkomst af den kringvandrande juden — men hoppas