rätten äfven antagit, innehåller ovilkorligt stadgande, det vexel ovilkorligen skall strax betalas, så framt en vexelaffär skall anses äga rum, tvertom uttryckligen öfverlemnar åt försäljarens eget behag att fordra betalning strax eller först efteråt, med bibehållande oaktadt den sentidigare betalningen af affärens egenskap af vexelaffär, blott med stadgande för detta fall af vilkor, som å vår sida blifvit iakttaget; — att vexellagen sålunda ännu mindre ålägger den, hvilken, å andras vägnar försäljer vexlar, såsom en ovilkorlig skyldighet, att ej utlemna försåld vexel förr, än betalning derföre erlagts, hverföre vi icke beller i detta hänseende begått något fel; — att till vårt handlingssätt vi tvertom varit föranledde, ej mindre af det stadgande lagen innehåller, än äfven af det dermed öfverensstämmande, på stället gällande bruk, hvars beskaffenhet och allmänlighet fullständigt är styrkt genom det i kämnersrättens protokoll den 8 Juni 4840 intagna betyg; — och att Löthman aldrig under en tidrymd af 40 år gjort anmärkning emot vårt sätt att behandla hans vexelaffärer, ehuru han derom ägt fullkomlig kännedom, och således mäste bafya godkänt detsamma, destohäldre som han äfven efter den nu ifrågavarande affären uppdragit oss försäljning af vexlar till det betydliga beloppet af 404 228 rdr 26 sk. rgs, utan att ens då anse sig äga anledning lemna oss någon föreskrift för beredande af ett annat sätt att gå till väga, än det vi förut brukat och han hade sig bekant. Det är således ådagalagdt, att vi hvarken af lag eller Eöthmans föreskrift haft skyldighet eller anledning att i allmänhet handla annorlunda än vi handlat, destoheldre, som vi aldrig för Löthmans, af oss ombesörjde trasseringar stått del credere, det är debiterat, än mindre åtnjutit, någon serskild vedergällning, för att stånda det äfventyr, som med en vexelaffär var förenadt. Alt vi icke heller haft ringaste anledning att använda ett annat handlingssätt i den speciella fråga, som nu utgör föremål för pröfning eller vexelförsäljningen den 414 September 1840 till Morsing, framstår mera än tillräckligt, af den vida utöfver behofvet sträckta bevisning, vi åstadkommit derom, att Morssing ej mindre nämnde dag, då vexelslutet skedde, än äfven intill sista ögonblicket af sin lefnad var för ärlig och rigtig känd man, så att ej minsta tvifvel förefanns om hans vederhäftighet för vida större belopp än det, hvarom här är fråga. Vid b2dömandet af en handling måste naturligtvis utgångspunkten tagas från den ställning, hvaruti den handlande vid tillfället sig befunnit, och de grunder han haft att följa, men icke från den först sedermera sig visande verkan af hanlingen, ty efteråt är det ej svårt att agöra, om man, med afseende å handlingens följder, bordt handla annorJunda, än man gjorde eller icke, helst gifvet är, att, om vi eller någon annan kunnat ana Morsings, först efter hans död uppdagade ställning, han icke haft att påräkna den oinskränkta kredit, hvaraf han, på sätt vi styrkt, var i åtnjutande. På grund af hvad vi så väl nu som förut under rättegångens lopp anfört och styrkt, samt med stöd af 18 kap. 3, 4 och 6 SS handelsbalken, -yrka vi underdånigst,. att, med upphäfvande af hofrättens dom, Eders Kongl. Maj:t i nåder måtte pröfva rättvist gilla det s!ut, hvaruti underrätterne i detta mål stannat. Framhärda med djupaste vördnad, Cc. F. Bibau. F. Hedenbergh. — F. Schartau. Stockholm den 44 April 4844. genom J. Falkman. Herr Löthmans ombuds kontradeduktion: Stormäktigste allernädigste Konung! För rättsenligt afgörande af denna sak, är oundvikligt att taga under öfvervägande rätta naturen af ett vexelköp, sådant det regelmessigt är och bör vara. Detta slags köp hör till de få transaktioner, åt hvilkas bestämmande, till form, innehåll, följder, processual-vilkor med mera, staten helt och bållet egnat en särskild lag. Efter de föreskrifter denna lag innehåller, måste man således, i alla hänseenden, föreställa sig hvar och en här i landet uppgjord vexel-affär, så framt icke något specielt aftal föranleder till undantag och påkallar tillämpning af den gamla regeln: förord bryter lag. Nu visar 3 art. af 1748 års vexellag, att vår lagstiftning i detta ämne uppställt såsom allmän hufvudprincip, att vexelförsäljning är cen kontant trensaktion, och att i följd deraf trassenten aldrig, utan särskild öfverenskommelse, behöfver aflemna vexeln, så framt han icke straxt af köparen erhåller full valuta. Då sålunda, enligt svensk lag, jag, vid det uppdrag att sälja vexlar, som lemnades åt herrar Bibau Wong, hade obestridlig rätt att anse mig fri från all sådan risk, som var förenad med ut. borgningar uten mottagen säkerhet, vare sig på månader, veckor eller dagar; så kan den skada som unnkammit genom afvikelse härifrån, aldrig