rätten äfven antagit, innehåller ovilkorligt stad-
gande, det vexel ovilkorligen skall strax betalas,
så framt en vexelaffär skall anses äga rum, tvert-
om uttryckligen öfverlemnar åt försäljarens eget
behag att fordra betalning strax eller först efteråt,
med bibehållande oaktadt den sentidigare betal-
ningen af affärens egenskap af vexelaffär, blott
med stadgande för detta fall af vilkor, som å vår
sida blifvit iakttaget; — att vexellagen sålunda
ännu mindre ålägger den, hvilken, å andras väg-
nar försäljer vexlar, såsom en ovilkorlig skyldighet,
att ej utlemna försåld vexel förr, än betalning der-
före erlagts, hverföre vi icke beller i detta hänse-
ende begått något fel; — att till vårt handlings-
sätt vi tvertom varit föranledde, ej mindre af det
stadgande lagen innehåller, än äfven af det der-
med öfverensstämmande, på stället gällande bruk,
hvars beskaffenhet och allmänlighet fullständigt är
styrkt genom det i kämnersrättens protokoll den
8 Juni 4840 intagna betyg; — och att Löthman
aldrig under en tidrymd af 40 år gjort anmärk-
ning emot vårt sätt att behandla hans vexelaffärer,
ehuru han derom ägt fullkomlig kännedom, och
således mäste bafya godkänt detsamma, destohäldre
som han äfven efter den nu ifrågavarande affären
uppdragit oss försäljning af vexlar till det betydliga
beloppet af 404 228 rdr 26 sk. rgs, utan att ens då
anse sig äga anledning lemna oss någon föreskrift
för beredande af ett annat sätt att gå till väga,
än det vi förut brukat och han hade sig bekant.
Det är således ådagalagdt, att vi hvarken af lag
eller Eöthmans föreskrift haft skyldighet eller an-
ledning att i allmänhet handla annorlunda än vi
handlat, destoheldre, som vi aldrig för Löthmans,
af oss ombesörjde trasseringar stått del credere,
det är debiterat, än mindre åtnjutit, någon ser-
skild vedergällning, för att stånda det äfventyr,
som med en vexelaffär var förenadt.
Alt vi icke heller haft ringaste anledning att
använda ett annat handlingssätt i den speciella
fråga, som nu utgör föremål för pröfning eller
vexelförsäljningen den 414 September 1840 till Mor-
sing, framstår mera än tillräckligt, af den vida ut-
öfver behofvet sträckta bevisning, vi åstadkommit
derom, att Morssing ej mindre nämnde dag, då
vexelslutet skedde, än äfven intill sista ögonblic-
ket af sin lefnad var för ärlig och rigtig känd man,
så att ej minsta tvifvel förefanns om hans vederhäf-
tighet för vida större belopp än det, hvarom här
är fråga.
Vid b2dömandet af en handling måste naturligt-
vis utgångspunkten tagas från den ställning, hvar-
uti den handlande vid tillfället sig befunnit, och
de grunder han haft att följa, men icke från den
först sedermera sig visande verkan af hanlingen,
ty efteråt är det ej svårt att agöra, om man, med
afseende å handlingens följder, bordt handla annor-
Junda, än man gjorde eller icke, helst gifvet är,
att, om vi eller någon annan kunnat ana Morsings,
först efter hans död uppdagade ställning, han icke
haft att påräkna den oinskränkta kredit, hvaraf
han, på sätt vi styrkt, var i åtnjutande.
På grund af hvad vi så väl nu som förut under
rättegångens lopp anfört och styrkt, samt med stöd
af 18 kap. 3, 4 och 6 SS handelsbalken, -yrka vi
underdånigst,. att, med upphäfvande af hofrättens
dom, Eders Kongl. Maj:t i nåder måtte pröfva rätt-
vist gilla det s!ut, hvaruti underrätterne i detta
mål stannat.
Framhärda med djupaste vördnad, Cc.
F. Bibau. F. Hedenbergh. — F. Schartau.
Stockholm den 44 April 4844. genom
J. Falkman.
Herr Löthmans ombuds kontradeduktion:
Stormäktigste allernädigste Konung!
För rättsenligt afgörande af denna sak, är ound-
vikligt att taga under öfvervägande rätta naturen
af ett vexelköp, sådant det regelmessigt är och bör
vara. Detta slags köp hör till de få transaktioner,
åt hvilkas bestämmande, till form, innehåll, följ-
der, processual-vilkor med mera, staten helt och
bållet egnat en särskild lag. Efter de föreskrifter
denna lag innehåller, måste man således, i alla hän-
seenden, föreställa sig hvar och en här i landet
uppgjord vexel-affär, så framt icke något specielt
aftal föranleder till undantag och påkallar tillämp-
ning af den gamla regeln: förord bryter lag.
Nu visar 3 art. af 1748 års vexellag, att vår lag-
stiftning i detta ämne uppställt såsom allmän huf-
vudprincip, att vexelförsäljning är cen kontant
trensaktion, och att i följd deraf trassenten aldrig,
utan särskild öfverenskommelse, behöfver aflemna
vexeln, så framt han icke straxt af köparen erhål-
ler full valuta.
Då sålunda, enligt svensk lag, jag, vid det upp-
drag att sälja vexlar, som lemnades åt herrar Bi-
bau Wong, hade obestridlig rätt att anse mig
fri från all sådan risk, som var förenad med ut.
borgningar uten mottagen säkerhet, vare sig på
månader, veckor eller dagar; så kan den skada
som unnkammit genom afvikelse härifrån, aldrig